Min fästmö känner en snubbe som kallas för "Atleten". I min värld kanske ett av de roligare smeknamnen. Det var dock inte fullt lika roligt att se första avsnittet av SVT:s nya storsatsning med samma namn, fast i plural. Barnen våra brukar gilla "Gladiatorerna" så det har jag varit tvungen att genomlida ett par gånger och själv ser jag gärna Istermyrlidens store son leda de fornstora idrottstjärnorna i "Mästarnas mästare". Brukar vara riktigt bra musik i det programmet dessutom. Något som man verkligen inte kan beskylla "Atleterna" för att ha. Möjligen om man återfötts som Richard Wagner kan man uppskatta den groteskt storvulna musiken när Kajsa Bergkvist stående vid styrpulpeten kör en grå liten gummibåt över en mycket beskedlig badsjö. För oss andra kan det tyckas aningen over-the-top, för att inte säga en aning löjligt. Att något varken blir hackat eller malet har väl sällan passat som beskrivning bättre än på detta.
För det är en myriad av deltagare att lära känna. Samtliga är i det närmsta helt okända och dessutom tröttsamt snarlika varandra. Alla vältränade och med en tävlingsinstinkt som torde göra dem lika outhärdliga som mig själv vid sällskapsspelsbordet. Det finns en festlig norrlänning som kvoterats in (han fyller dessutom lajvarkvoten, då hans huvudsakliga sport tydligen är beridet bågskytte). Resten är ett tvärsnitt av de där människorna som tittar lite väl mycket och länge på sig själva i gymspeglarna. Kort och gott, som "Big brother" eller "Paradise hotel" på studiebesök hos Micke Leijnegard. Men jag satt kvar hela avsnittet, så rimligtvis måste "Atleterna" ha någon förtjänst. Men vad det skulle tänkas vara är bortom mig för närvarande. Troligen var det avsaknaden av något som helst vettigt alternativ som gjorde det.
Magnus Ericsson