Varför har ingen berättat för mig att "Allt för Sverige" är ett asgrymt program? Trailern såg mest ut som om något från TV3 landat mitt i den punschbål som är public service. Men ändå, i ett ögonblick av tristess och hopplöshet klickade jag på programmet på playtjänsten. Det är som en lätt förryckt, avlägsen släkting till "Mästarnas mästare" (vilket i och för sig är ganska passande), även om själva tävlingsmomentet i programmet blir osedvanligt grymt, när någon av dessa halvdesperata sökare måste överge sin dröm om att få träffa sin levande svenska släkt och åka hem. Den enda gången som det känts lika hårt att se någon tvingas lämna "Mästarnas mästare" var när Robert Prytz åkte tillbaka till sitt stammisbord på kvarterskrogen.
I "Allt för Sverige" tycks nästan samtliga deltagare satt allt på ett kort: finner de sina svenska rötter så kommer det på något sätt läka deras själsliga sår och göra allt begripligt. Scenen där den fantastiskt vältränade landskapsarkitekten från Kalifornien går i en småländsk kohage och hulkar över hur bekant stenmurarna och mossan känns, den är alldeles fantastisk. Lika delar patetisk och orimlig som gripande och fin. Att sedan behöva skicka hem denna individ för att han sög på asagudsmemory, det är ett slöseri av potentiellt tv-guld.
Deltagarna tycks vara individer som gått omkring med känsla av att inte riktigt passa in och däri finns nyckeln till vad som gör "Allt för Sverige" till något som mer än ett svepskäl för att få sälja reklamslottar. Hur ett avlägset ursprung kan väcka hopp om en insikt i varför man aldrig riktigt känt att man hör hemma. Hur Sverige kan förklara varför man blivit som man blev. Blotta tanken på mitt land som en idé är främmande. Att USA alltid varit lika mycket en idé som ett land, det är självklart, men att vi också skulle vara det? Det är bara konstigt.
Magnus Ericsson