Foto: Arkiv Arkiv.
Inspirationen och energin kommer tillbaka, det gör den alltid, men inte ännu. Än ligger jag bara här och gör ingenting, orkar ingenting. Trästockfestivalen är över, förbi och hopplockad. Nu måste jag bara plocka ihop mig själv också. Känslan är återkommande, varje år och efter varje festival, men jag saknar ändå verktyg för att hantera den. Tomheten och tystnaden som uppstår. Att det är någonting speciellt med den helg som just passerat, det tror jag både vi som jobbat med och ni som besökt Trästockfestivalen kan enas kring. För mig känns Skellefteå aldrig så levande som just då, och det finns så många anledningar till att vara stolt över att det är just här vi gör Trästockfestivalen. Fler än jag rymmer här.
Ett flertal personer i min närhet har under våren lite försynt undrat hur vi som jobbar med och på festivalen får betalt. Svaret är simpelt; ”Det får vi inte .”Men det verkar knepigt att förstå. Vår samtidsmänniska verkar inte kunna relatera till att det finns de som jobbar gratis, än mindre att festivalen drivs utan ett vinstintresse.
Vem som kan gå på festival, och ta del av kultur, är i så många fall en klassfråga. Men inte här, på Sveriges största gratis-festival. Det är någonting att vara stolt över, och hur festivalen jobbar för tillgänglighet och jämställdhet faller också in under den kategorin. Över 140 ungdomar jobbar som volontärer för att allmänheten ska kunna gå på festival och fritt ta del av musik, konst, film, spoken word, teater och andra kulturupplevelser. Att få se så många människor brinna för någonting, och jobba hårt tillsammans mot ett gemensamt mål, det är stort. Det är sådant jag kan få en liten tår i ögonvrån av. Det, och att det är över för denna gång.
Emelie Häggström