I takt med att antalet bönder minskar, tar färre böcker avstamp i myllan. Men med mitt eget ursprung som bas, fastnar jag för den holländske författaren Gerbrand Bakkers bok som har två kor på omslaget.
Titeln "Däruppe är det tyst" syftar på en allt skröpligare far som burits upp på vinden av sonen Helmer. De båda har under en längre tid bott ensamma på en relativ gammaldags gård med 20-talet kor, lika många får, några höns och ett par åsnor.
Helmer är den som skött gården alltsedan tvillingbrodern Henks liv ändades i en bilolycka på 60-talet. Då var meningen att Henk tillsammans med fästmön Riet skulle ta över efter föräldrarna. Helmer hade nyss börjat läsa på universitetet i Amsterdam, men olyckan ändrade hans planer.
Helmer och pappan har alltid haft en ansträngd relation. Att flytta pappan till vinden blir en första, handgriplig åtgärd för Helmer att sent omsider ge sig själv större utrymme. Både bokstavligt och bildligt. Men så hör Riet av sig. Hon blev, liksom drängen Jaap, avvisad från gården när Henk förolyckats. Men hur ska Helmer bete sig när Riet vill att hennes son, som också heter Henk, ska bli dräng på gården?
"Däruppe är det tyst" är skickligt skriven på en tät, stilsäker prosa, ibland med subtila antydningar att fundera över. Den ger en lite annorlunda läsupplevelse för den som vill söka sig utanför den breda strömfåran i bokfloden.
Stefan Holmberg