Foto: Mark Lennihan.
Semikolon är tjusiga, fast främst enligt den som plitar dit dem.
Har levererat en syndaflod av semikolon och Stephen King får mig att ångra de flesta, för Stephen King sätter punkt eller komma. Men aldrig semikolon.
Stephen King skriver uteslutande för sin läsare, på ett underbart avskalat språk som lyfter fantastiska berättelser.
Men inleds inte "Den som finner" med en upprepning? Med bilen som kör in i en folkmassa? Samma illdåd som i Mr Mercedes? Jo, men den här gången handlar det om andra drabbade. Eller snarare om den överkörde Tom Saubers son Pete som hittar en koffert full med pengar. Sedlarna skickar han anonymt till sina föräldrar, pressade av den benskadade Toms svårigheter att i en lågkonjunktur få nytt arbete.
Emellertid innehåller kofferten inte bara pengar. Här finns också travar av anteckningsböcker, fyllda av den geniförklarade John Rothsteins opublicerade författarskap. John Rothstein mördades 1978, av Morris Bellamy som ogillade uppföljarna till en Rothstein-bok han älskade. Ny variant av "Lida". Av besatthet hos läsare.
Morris Bellamy hamnar i fängelse, fast inte för mordet, men drygt 30 år senare släpps han ut, finner en tom koffert och Pete Saubers har problem. I det läget träder hjälten från "Mr Mercedes", Bill Hodges, in på arenan och mer ska inte avslöjas, utom att Stephen King åstadkommit ännu en mästerlig, uppslukande nagelbitare till roman.
Utan semikolon.
Olle Lundqvist