Bill Hodges är tillbaka, för tredje och sista gången. Men tillbaka är även Brady Hartsfield och nu blir det en fråga om tycke och smak, för förvandlade inte en blydagg Bradys hjärna till en grönsak?
Med "Sista vakten" lär Stephen King fresta tålamodet hos sina sentida fans, vi som kan acceptera att en glaskupol lagt sig över stan, men kräver att det som sker under den liknar verklighet.
Det börjar som i "Mr Mercedes" och "Den som finner". Med att en jätte-merca plöjer in i en folkhop som någon lyckats lura till en öppen asfaltyta. I den första boken hette både föraren och lurendrejaren Brady Hartsfield. Men åter: Brady befinner sig för all framtid på sjukhus, varken kontaktbar eller i skick att förpassas i fängelse. Fast hur kommer det då sig att någon kör, skadar och dödar och att folk som försöker fånga fiskar på uråldriga datorspel blir beredda begå självmord? Och är det verkligen doktor Babineau och Biblo-Al, sjukhusbibliotekarien, som begår sina illgärningar?
Stephen King kan hitta på och han kan berätta. Hans historier presenteras utan dödkött. Av Stephen King har de flesta som skriver väldigt mycket att lära. Men "Sista vakten" föder inte min vanliga entusiasm. Det är för mycket medvetande som hoppar från ett huvud till ett annat, det är för mycket ... Tycker jag, alltså, och där har vi dem igen. Tycket. Och smaken.
Olle Lundqvist