Utmärkt. Mary Elizabeth Winstead får beröm för rollen som Michelle. Foto: Chris Pizzello.
En ung kvinna, Michelle, gör slut med sin kille och ger sig ut på vägarna med sin bil. Precis i början av filmen är hon med om en krasch som känns fasansfullt realistisk.
När hon vaknar upp är det i en bunker tillsammans med två män. Howard är den som byggt sitt skyddsrum i händelse av atomkrig eller att utomjordingar kommer för att ta över världen.
Emmett är där för att han ville rädda livet på sig själv. En försiktig kille som inte vet så mycket om världen utanför det lilla samhälle där han växt upp.
Ganska snart förstår vi att Howard är en riktigt paranoid galning. Han vägrar släppa ut någon ur sitt självvalda fängelse. Han är övertygad om att världen utanför är helt förstörd.
Men är den verkligen det? Jag ska naturligtvis inte avslöja något, det är något du får ta reda på själv.
Hur som helst, skräcken är väldigt närvarande och egentligen hålls vi i ovisshet filmen igenom även om några ledtrådar får oss att börja gissa.
Regissören Dan Trachtenberg har verkligen lyckats förmedla känslan av klaustrofobi och då framförallt igenom Michelle.
Hon spelas på ett alldeles utmärkt sätt av Mary Elizabeth Winstead. En kvinna som inte bara accepterar saker. Hon är beredd att ta tag i alla svårigheter vad de än månde vara.
Mary Elizabeth Winstead lyckas också förmedla sina inneboende tankar. Inte bara genom rösten utan hela hennes kroppsspråk förmedlar en vägra ge upp-attityd.
John Goodman är också strålande som Howard. Ibland som en snäll gammal pappa, ibland som en helt hänsynslös och hetlevrad man utan empati.
Så visst är det här en film som är värd att ses om du vill få lite hjärtklappning. Jag rycker till i biofåtöljen rätt många gånger – och jag är inte lättskrämd i vanliga fall.
Hela hennes kroppsspråk förmedlar en vägra ge upp-attityd.