Festligt. Årets fest bjöd på allt från konfetti till imponerande spelningar. Foto: Maria Wallin.
Mitt förhållande till Stadsfesten är väldigt kluvet. Där finns pärlor till bokningar, konserter som överraskat men också en känsla av att skämmas för sin hemstad, där fantastiska artister lockat minipublik och öltält fyllts av fylla. Där finns riktiga bottenår (Hej 2015, med bland annat Anastacia och Carola som huvudakter). Där finns också mytomspunna spelningar från festens begynnelse, som Ramones och Iggy & The Stooges. Under 2000-talet har vi exempel som Robyn 2011, där en av tre Sverigespelningar ägde rum här, på vårt torg. Vi har 2013 och 2014, där vi som gillar svensk pop fick vårt behov stillat av Håkan Hellström och Veronica Maggio.
Jag kan räkna upp många exempel på spelningar som fått Skellefteborna att skriksjunga, dansa och ibland fulgråta men jag kan räkna upp lika många exempel på bokningar som känts småtråkiga, som samma sommar synts på varenda stadsfest i varenda småstad.
Och nu till årets upplaga. När arrangörerna till Stadsfesten för några år sedan deklarerade att de skulle satsa på färre men större bokningar grusades förväntningarna snabbt – än en gång; Anastacia? Men efter den lilla besvikelsen hände något. Förra året jublade heavy metal-fansen över brittiska Saxon, i år följdes de upp av australiensiska Airbourne. Lägg sedan till världsstjärnan Ingrosso samt folkkära Magnus Uggla och nykomlingarna Julie Bergan och Peg Parnevik. Visst, det är fortfarande relativt få akter, och bland dem finns väldigt inaktuella E-Type. Men samtidigt känns det som att Stadsfesten förstått att bredd inte behöver betyda att boka bara "Så mycket bättre"-deltagare eller säkra kort som få gillar passionerat men alla kan gunga med till. Bredd kan handla om att plocka guldkornen ur olika genres – och i min bok känns det betydligt mer intressant.
Trots housekungen på torget och Ugglas förmåga att skapa allsång finns det något annat som jag verkligen tar med mig – Julie Bergan. Något som saknats är nämligen nya, spännande akter som inte är så etablerade. De som vågar gå före och boka artister innan de är riktigt stora förtjänar en eloge, och jag hoppas att Stadsfesten fortsätter på det spåret.
Trots housekungen på torget och Ugglas förmåga att skapa allsång finns det något annat som jag verkligen tar med mig – Julie Bergan.