2006 släppte Bethesda Game Studios en hästrustning till "The elder scrolls IV: Oblivion" för cirka tre dollar. En rustning de enkelt hade kunnat baka in i spelet direkt från start men som istället krängdes i efterhand för ockerpris. Denna gest blev både hånad, utskälld och sedermera synonym med girighet och DLC. Samtidigt var hästrustningen en bris från framtiden. Idag är DLC:s (nedladdningsbart innehåll) ett självklart inslag i spelindustrin. Genom att släppa DLC-paket med nya banor, fiender, fordon, kläder och områden kan spelutvecklare fortsätta tjäna pengar på sina spel långt efter att vi köpt dem i butik.
Mycket av det som släpps är av samma skrot och korn som Bethesdas hästrustning; 25 kronor för lite nya kläder till huvudpersonen, 15 kronor för ett nytt vapen, 45 kronor för två nya multiplayerbanor (som uppenbart plockats bort från huvudspelet innan release för att kunna sälja dem som extramaterial senare), 29 kronor för ett gäng nya bilar, och så vidare.
Som tur är finns det studior som valt en annan väg. Bland dem svenska Machine Games. Förra veckan släppte de "Wolfenstein: The old blood". En helt fristående expansion till fjolårets superbra "The new order" som bjuder på en ny, matig kampanj på cirka sex till åtta timmars speltid för mindre än 200 kronor. Det är cirka en tredjedel så dyrt som många fullprisspel med lika mycket innehåll.
Sedan har vi CD Project Red som den 19 maj är aktuella med "The witcher 3: Wild hunt". De har redan gått ut med att de kommer att släppa två expansioner till spelet i ett senare skede som tillsammans klockar in på närmare 30 timmars speltid. Där talar vi riktiga expansioner, likt dem vi fick till PC under slutet av 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Riktigt innehåll som faktiskt bygger ut spelupplevelsen, inte bara förklär den i ny kosmetika. Om bara fler utvecklare kunde följa deras exempel.
Carl Brännström