Titel: Ta mig härifrån
Författare: Emma Ahlqvist
Förlag: Syster
Längtan att ta sig från landsbygd till storstad har skildrats i många verk, så temat är inget nytt i Emma Ahlqvists ”Ta mig härifrån”. Men hennes debutserieroman får ändå en egen vinkel på det hela. Hon använder enkla men uttrycksfulla teckningar och minnesvärda personporträtt och sätter sin prägel på genren.
Vi får möta flera personer som längtar bort från glesbygden till olika mål, men främst handlar det om den drömmande modebloggaren Jessika. Med en stor dos vemod och ångest förmedlas hennes livsöde. I korta kapitel får vi veta mer och mer om vad som driver henne bort, och som fått henne att stanna så här länge.
Emma Ahlqvist har själv gjort den resa som Jessika drömmer om. Från lilla Hjortsberga i Småland hamnade hon i Edinburgh där hon numera illustrerar för ansedda The Guardian.
Tempot är lågt, för att inte säga krypande i vissa scener. Spänningen kommer av det som ligger under ytan, alla grubblerier och funderingar som många kan känna igen sig i. På samma sätt som berättelsen kanske är enklast att ta till sig för den som haft samma tankar, så är den kanske även jobbigast att läsa ju mer man känner igen sig – vilket säkert var syftet.
Det märks att det är ett debutverk men i stort sett så bemästrar Ahlqvist serieberättandet. Även om Jessikas berättelse är den som tar störst plats, så är det några av de andra korta avsnitten som i all sin enkelhet fastnar mest i minnet.
Andreas Eriksson
Titel: Inkräktare
Författare: Tana French (översättning: Christian Ekvall)
Förlag: Albert Bonniers
Efter mer än 570 sidor av Tana Frenchs sjätte roman om Dublins mordrotel andas jag ut. Fastän jag inte alls gillar hennes huvudperson, kriminalaren Antoinette Conway, har jag inte haft några problem med att sluka alla komplicerade vändor i hennes och kollegan Stephen Morans försök att ta fast den som är skyldig till en ung vacker kvinnas död.
Fallet verkar solklart, men den misstänkte är så oskuldsfull och försiktig att det verkar tveksamt att det verkligen kan vara han som slagit ihjäl den han förälskat sig i. Dessutom var attraktionen ömsesidig.
Antoinette är själv utsatt på jobbet, de manliga kollegorna trakasserar henne och hon försöker vinna respekt när hon nu leder utredningen. Men hon vet inte vem hon kan lita på och vem som är ute efter att misskreditera henne. Sida upp och sida ner är det är mycket prat, funderingar, förhör och desperata ryckningar i alla tåtar för att lösa mordet. Uppifrån pressas teamet, det borde ju vara ett enkelt fall.
Antoinette verkar inte ha något privatliv, allt kretsar kring hennes jobb, att hävda sig och visa att hon duger.
Tana French är fenomenal på att beskriva komplicerade relationer, här på en arbetsplats. Grupptryck, misstänksamhet och ryktesspridning hör till vardagen. Men bakom alla machomän döljer sig människor med känslor och privatliv som inte alltid är perfekta.
Och naturligtvis blir upplösningen inte alls den jag väntat mig.
Inger Lundqvist
Titel: Hemman
Författare: Magnus Dahlström
Förlag: Albert Bonniers förlag
Att läsa Magnus Dahlströms böcker är att hamna i en annan värld. Den är osäkrad, vad som helst kan hända på nästa sida. Läsaren hålls i ovisshet, kan gissa och ana. Med små antydningar smyger sig det onda på. Skräckel (skräck+äckel) kan man kalla genren, i den här boken är det mer skräck och lite äckel och en hel del magi.
Romanen berättas i korta kapitel som inleds med namnen på de som finns med i händelsen. Sammantaget är det ett femtiotal personer i olika åldrar som bor på gårdarna. Några personer nämns bara med en gång, medan andra återkommer. Hemman utspelas på en ö, dit man kommer med färja, och händelserna rör sig i tiden strax efter att elektriciteten installerats. Till ön kommer några främlingar med bil. Eftersom öns bofasta känner varandra så väl blir en främmande bil uppmärksammad. Med landsbygdens stillsamma tempo - en klocka som tickar – beskriver författaren de olika karaktärernas perspektiv detaljerat. De bevakar stilla och misstänksamt vad som sker, någon tänder en eld vid en ovanlig tidpunkt, en hund skäller – kan det verkligen vara grannens? Någon mår dåligt och slipar en kniv, någon har grävt i skogen. Författarens stil är fängslande och kanske ligger behållningen mest i läsningen inte i uttolkningen. För vem är förövare, vem är offer? Och vad hände egentligen?
Maria Eriksson