TV-serien med Morran och Tobias blev väldigt populär – framförallt tack vare skådespelarna Johan Rheborg och Robert Gustafsson – två av Sveriges bästa komiker.
Nu har tv-serien flyttats över till vita duken och jag måste erkänna att det bara blir för mycket. Jag orkar knappt se filmen till slut – den är egentligen bara olycklig.
För dig som inte har koll kan jag berätta att den handlar om en dysfunktionell familj. Morran är mamman, Tobias är sonen, numera 39 år.
De bor tillsammans i ett ruckel utanför Trosa. Men Tobias vill hela tiden hitta på nya grejer. Så när han ska sätta sprätt på sin gamla bil med en luftballongvärmare så bränner han ned hela kåken.
Och flytten går till ett nödboende. Men snabbt upptäcker Tobias att det finns konstiga minnen från huset.
Det här är som sagt djupt olyckligt. Meningen är förstås att vi ska skratta åt två personer som gör allting fel.
Men jag vill helst av bara gråta och hoppas att de kan få hjälp av någon vettig människa. Men när Morran tar mod till sig och går på grannfest så har hennes son satt på henne en fotboja och ger henne elstötar så fort hon försöker vara lite normal.
Det är så mycket kvinnoförakt över den scenen att jag inte fattar hur Rheborg och Gustafsson gått med på den.
Visst förstår jag att det samtidigt finns en mening med filmen. Att visa varför två människor kan hamna så fel. Ett liv där en despotisk fyllbult förstört livet för de båda. Men som sagt, det är väl inte heller speciellt upplyftande.
Så jag kan bara hoppas att det här är slutet för de här rollfigurerna. Inte minst för Johan Rheborg, som dessutom är medskyldig som författare, och Robert Gustafssons skull.
För de kan så mycket, mycket bättre.
Meningen är förstås att vi ska skratta åt två personer som gör allting fel.