Karen Russell uppmärksammas i USA för sin roman "Swamplandia!". Titeln är väl helt ok på engelska, ordet "swamp" betyder ju träsk och det är i den miljön händelserna utspelar sig. På svenska hade en översättning varit att föredra.
Handlingen är för mig lik sagan "Alice i underlandet". Romanen känns som en enda skrämmande hallucination.
Den 14-åriga Ava förlorar fotfästet när hennes mamma, alligatorbrotterskan Hiola Bigtree dör. Tillsammans med syskonen lever hon isolerat på familjens hundra tunnland ödemark där uppfödningen av reptiler är viktig. Alligatorerna hålls i dammar och shower visas när de hoppar upp för att fånga levande höns som hängts upp i fötterna. Turisterna sviker när mamman, den stora attraktionen, inte längre lockar med sina dödsföraktande konster. Fadern försvinner till fastlandet för att dra ihop pengar och den spiritistiskt intresserade systern Ossie blir kär i en avliden muddringsarbetares ande. Också hon sticker, liksom brodern Kiwi som tar jobb på en annan nöjesanläggning.
Ava ger sig iväg för att söka Ossie, hon guidas av den skrämmande fågelmannen och färdas genom illaluktande träskvatten och mangrovetunnlar, omgiven av attackerande myggsvärmar och hotfulla gamflockar.
Det är en märklig roman, faktiskt obehaglig. Läsningen är inte något jag längtar till. Men visst, Karin Russel är driven, kreativ, och har ett påtagligt flyt i sitt fantasifulla skrivande.
Inger Lundqvist