Vad har hänt med Sverige, och Europa för den delen? Högerkrafter som varstans skördade stora framgångar i valet till EU-parlamentet har lagt sig som ett moln på himlen. Tankarna svävar iväg för att landa i en känsla av oro för det framtida samhället.
Och medan varje ledarskribent på varje tidning runt om i landet analyserar de politiska följderna vill jag ta tillfället i akt att sia om de kulturella motreaktioner som med all säkerhet väntar. För ur rädsla, mörker och oro har kulturen genom historien lyckats locka och upplysa människor. George Orwells kritik mot det kommunistiska Sovjetunionens orättvisor lockar fortfarande till diskussioner om det totalitära samhällets ofrånkomliga misslyckande. Delar av proggrörelsen sökte sig utanför landets gränder när den besjöng de politiska revolutionerna i Sydamerika. När Bob Dylan trodde att atombomben skulle bryta ut skrev han "A hard rain's a-gonna fall" i tron om att han inte skulle hinna skriva något mer innan allt var över.
Exemplen är många och fungerar idag som en påminnelse om en historia som aldrig får upprepas. Men när trenden nu visar att en alltför stor del av den europeiska befolkningen riktar sitt missnöje mot alla som inte uppfyller den norm de så lämpligt tillhör väntar vi på de sånger som ska sjungas, böcker som ska skrivas och pjäser som ska spelas i kölvattnet av vad som sker i detta nu.
Frågan är om vi inte hittar skaparna i det ljus som sipprar genom sprickan i den bruna historielösa väggen. För medan partier med de traditionellt sett största ideologiska idéerna stagnerade eller gick tillbaka stod feminism och miljö, två ledord för framtiden, för stora ökningar. Så bli inte förvånade om detta blir inledningen för en uppsjö av kvinnliga kulturutövare och ett tidevarv där gamla män med gitarr inte längre är de som öppnar folkets ögon och öron. En nåd att stilla bedja om.
Anders Samuelsson