Det närmar sig studenten, balen och för många ur min generation - alla de där valen. Tiden flyger iväg, och att jag har den känslan konstant inneboende, samt att jag just skrivit min generation, får mig att låta mycket äldre än vad jag känner mig.
Varenda människa jag möter undrar "Men du, vad ska du göra till hösten?" alternativt ställer den fråga som jag håller som personlig favorit; "Vad ska du bli när du blir stor?" Frågan kan verka sarkastisk, och uttalas ofta med ett skämtsamt tonfall, men jag vet att den fiskar efter ett seriöst svar.
Det har låtit så varje sommar sedan jag tog studenten, förmodligen blir funderingarna återkommande tills jag läst ett minst treårigt program på en högskola någonstans. Ärligt talat undrar även jag, men det undviker jag att tänka på. Det känns lönlöst att försöka vända och vrida på saker i ett svart hål. Det skjuter jag till morgondagen, som en äkta tidsoptimist.
Jag vill inte tänka på hösten, eller vem jag ska bli när jag blir stor. Jag vill tänka på sommaren. Den är önskad, väntad, kräver inga plus- och minuslistor och den kommer när den kommer. Mest av allt vill jag tänka på fredagen, och lördagen, 17-18 juli. Helgen då landets bästa festival, Trästockfestivalen, finns på Nordanåområdet i Skellefteå.
Om det är någonting jag vet om framtiden är det att jag kommer att vara där. Några andra som kommer att vara där är Love Antell, Linda Pira, Cleo och en känsla som jag efter flera år fortfarande inte lyckats sätta ord på. På något sätt har den helgen blivit som en högtid, en sådan milstolpe som gör att det är först efter den som jag kommer att kunna tänka nytt och tänka annat. Och jag kan åtminstone få önska att jag kommer gå hem efter att ha rivit festival i alldeles för många timmar och veta vart jag är på väg. Förmodligen inte.
Emelie Häggström