Under min uppväxt närde jag en dröm om att bli serietecknare. Minns till och med att min bildlärare uppmuntrade mig att söka något slags bildgymnasium. Det blev inte så. Så här i efterhand kan jag väl tycka att det var lika bra och hur som helst falnade passionen och musiken tog över, helt och hållet. Men jag minns ännu alla serietidningar och album, alla timmar jag satt och försökte rita av Blueberry, Corto Maltese, Kalle Anka till och med. Det var innan internet, kids. På tiden då ren och skär uttråkning ibland ledde till att man själv skapade något, något annat än en #belfie. Naturligtvis ämnar jag komma till Charlie Hebdo-massakern.
Återigen har kränkta män visat att de är riktiga karlar, som tar saker i egna händer och dödar för sin låtsasvän i huvudet. Så, vad är då skillnaden mellan detta och det där videoklippet när en rotund gosse till slut lackar ut och slamdunkar sin mobbare i marken? Varför känns det så bra ögonblicket som skitungen slår i backen och varför känns det inte på samma sätt när tolv ligger döda bland kolstift och bläck? Tja, delvis beror det nog på att ingen dog i det förstnämnda och därmed finns chans till bättring. Delvis beror det på att satir riktas mot de starka i världen, den sparkar uppåt. När den sparkar nedåt blir det mobbing.
Kan man då inte argumentera att Charlie Hebdo sparkat nedåt, på troende i den tredje världen? Ja, det går det säkert att göra, men en utskällning räcker i sådana fall. De som uttryckt sig som att Charlie Hebdo själva har en skuld i det som hänt driver samma typ av argument som till exempel de som anser att kvinnor i utmanande kläder bär en del av skulden vid våldtäkt. Det hade aldrig hänt om de hade skylt sig själva. Varför inte i en burka? Då hade det aldrig hänt något. Som Brasse Brännström skulle ha sagt – fel, fel, fel!
Magnus Ericsson