Zombier? Igen? Jaha. Ungefär så går tankebanorna när de visar sina fula nunor i tv-rutan numera. Det fanns en tid när stapplande dödhögar med blottade tänder och rosslande strupläten var läskiga. När Capcom släppte "Resident evil" 1996 fick det även den hårdaste Arnold Schwarzenegger-imitatören att huka bakom soffbordet och värna sig med handkontrollen.
Idag är zombier som antagonister i tv-spel mer uttjatade än vad nazister var för några år sedan. Jag begriper inte varför spelutvecklare envisas med att kasta in dem så ofta. Vill jag armbåga och hoppsparka frustande, blekfeta människor med usel munhygien kan jag åka till Storbritannien på en weekendresa. I spel har nyhetens behag sedan länge lagt sig - det är bara det att utvecklarna inte riktigt fattat det.
När "Wolfenstein: The old blood" halvvägs in i äventyret slog över till renodlat zombieröj tappade jag genast intresset. I just actionspel är zombier sällan speciellt roliga att möta, av den mycket enkla anledningen att de alltid reduceras till simpel kanonmat. Alla krav på att spela taktiskt (ta skydd, flankera, vänta på att motståndaren sticker ut huvudet etc.) åker genom fönstret när de stormar mot dig. Det blir idel intryckt avtryckarfinger, och strupläten. Massor av strupläten.
Igen; vill jag uppleva detta finns det mycket mer autentiska alternativ, som att ta en vanlig promenad i valfritt distrikt av London. Zombier behöver en rejäl paus så att de kan göra comeback om några år. Det funkade för nazisterna. Fjolårets "Wolfenstein: The new order" innehöll 100 procent tyska avskum och 0 procent brittisk allmän hygien, och det var underbart.
Carl Brännström