Någonstans i boken undrar någon varför judar inte kan ge ett kort, rakt svar på en fråga. Något kort, rakt svar hittar jag inte och särskilt förvånande är det väl inte, för i "Här är jag" berättar Jonathan Safran Foer om amerikaner och israeler som i flera fall lever upp till Woody Allens självbild; den av den smarte, lätt neurotiske juden med väloljad tunga.
Sådan är inte minst Jacob som är gift med Julia och vars äldste son Sam möjligen ställt till det inför sin bar mitzva. Det bekymret behöver inte Jacob, för äktenskapet är på väg att krackelera och det sker under prat, prat och ännu mer prat. Dialogerna är oändliga, vilket är synd, för när Jacob och Julia får besök av Jacobs israeliske kusin Tamir och hans son blir det intressant. Båda är av annat slag än Jacob och Sam; muskulösa och handlingskraftiga, uppenbarligen resultatet av livet i ett land i ständigt krig.
Fast just när de anlänt till USA är krisen därhemma en kraftig jordbävning. Hur har det gått för Tamirs fru och övriga barn, inte minst den äldste sonen som ligger inkallad? Ingen vet, för alla kommunikationskanaler är avskurna.
Bekymret borde främst vara Tamirs, men mest plågad verkar Jacob. Varför lever han ett tryggt liv i Amerika och borde han inte hänga med Tamir till Israel och göra en insats? Intressant! 200 av 600 sidor känns påfrestande, men å andra sidan: vad vet jag om hur det är att vara amerikansk, skuldtyngd jude?
Olle Lundqvist