Astrid Maya flyttade, tillsammans med sin familj, från Göteborg till Skellefteå för att studera på Nordiska Scenografiskolan.
Astrid Maya älskade dramatiken på teatern och att vara i händelsernas centrum från att hon var riktigt liten.
– Jag gjorde cirkusshower i vardagsrummet, var programledarsidekick i ett TV-program, gick clownskola, var engagerad i Malmö Amatörteaterförening och fortsatte som tonåring på teaterlinjen när jag gick gymnasiet. Efter studenten utbildade jag mig vid Skara skolscen och fick jobb ganska direkt, men efter det kände jag bara; "nu är jag klar med att stå på scen. Det hade varit min förälskelse i 16 år, och nu var den över", berättar hon.
Efter det beslutet följde lite av en livskris. Hon kände sig färdig med att skådespela, men hade inte räknat med tomrummet som uppstår när man slutar med något man ägnat så stora delar av sitt liv åt.
– Jag genomled en ordentlig kris. Det kändes som om en stor del av mig själv gick förlorad när jag la det där på hyllan, samtidig som beslutet var självvalt. Jag blev olycklig över att inte ha något som var mitt driv. Sedan fick jag barn relativt tidigt, och vår lilla familj flyttade runt mycket eftersom min man frilansade som skådespelare under den perioden, och vi flyttade dit jobben fanns. Jag kämpade med att hitta mig själv i allt det där.
Under en resa till Frankrike fick hon upp ögonen för scenografyrket.
– Då slog det mig plötsligt att det var ju det här jag ville jobba med. Jag har alltid haft ett bild- och formintresse och kände även att jag kunde ha nytta av min bakgrund inom teater, berättar hon.
Astrid med modellen av scenografin till "HasseåTages Julafton".
Efter hårda ansökningsperioder till olika skolor kom hon in på två utbildningar, men valde att gå Nordiska Scenografiskolan och flyttade upp till Skellefteå från Göteborg tillsammans med sin familj.
– Jobbet som scenograf innehåller många komponenter, man ska strukturera upp, ha en konstnärlig vision och kunna förmedla den, arbetsleda, vara bra på att samarbeta och alltid ha en plan B i bakfickan. Men jag skulle nog vilja påstå att just kunna lösa problem är den största utmaningen med arbetet. Lika viktigt som det är att ha en plan och försöka hålla sig till den, lika viktigt är det att kunna ge efter när den går i stöpet eller en bättre idé kommer upp. Man får inte hålla för hårt i idéer och vid principer, produktionens bästa går före den egna prestigen om jag ska vara riktigt uppkäftig, menar scenografen.
Numera driver hon eget företag och frilansar på heltid inom sitt yrke. Hon har gjort allt från reklam till kortfilm och uppsättningar på Västerbottensteatern.
– Det är roligt att jobba med produktioner av olika storlekar och både stora och små budgetar har sin charm. Med lite pengar behöver man vara väldigt innovativ, och oftast lägga betydligt fler arbetstimmar på tillverkning och smarta lösningar. Men det är såklart trevligt att jobba med större budget då det finns lite mer flexmån, berättar scenografen. Det skapar en annan typ av konstnärlig frihet när alternativen ökar.
Astrid stod för scenografin till teaterproduktionen "Röst".
Hon ser arbetet som scenograf som en förlängning av berättelsen.
– Det gäller att hitta uppsättningens ”grepp”, vilken värld och stämning vi befinner oss i under just den här produktionen. I "HasseåTages Julafton" ville jag behålla den genuina känslan från Per Åhlins bildvärld, fast på vårt sätt. Därför bestod en del av dekoren av platta fotografier, något var grafiskt ritat och något verklighetstroget, för att komma åt trenden av att jobba med kollage som låg lite i tiden på 70 talet. Det är viktigt med research, en nyfiken blick och ett öppet sinne till att börja med- sedan får man jobba fram en plan tillsammans med resten av det konstnärliga teamet.
Scenografen Astrid Maya spacklar dekoren till hennes film "Processen".
Astrid har även jobbat med fyra kortfilmer under de senaste två åren. I sin egen kortfilm ”Processen” hämtar hon inspiration från tre kulturpersonligheter; schweizisk-svenske illustratören Hans Arnold, filmregissören och amerikanske manusförfattaren Wes Anderson och svenske filmregissören Roy Andersson.
"Det hade varit min förälskelse i 16 år, och nu var den över"
– Karaktärerna är twistade versioner av Hans Arnolds illustrationer, Wes Andersons estetik influerade till den galna färgsättningen och dialogen är skriven för att efterlikna den i Roy Anderssons filmer. Mitt undersökande började i en nyfikenhet över vad som händer om jag sammanför dessa tre ganska olika världar.
Hon berättar att det som inspirerar henne mest är då hon hittar något som är skevt, som inte riktigt stämmer eller passar in i mallen.
– När jag hittar något som skaver, något som sticker ut och man börjar fundera "vad har man riktigt tänkt här", sådant går jag igång på, när det liksom finns ett överraskningsmoment och något som bryter av. Jag tycker det är inspirerande med två världar som möts, kontrasterna som uppstår.
Hon brinner för att skapa en plats där skådespelarna kan hämta kraft och känna sig levande.
– Eftersom jag har erfarenheten av att jobba som skådespelare har jag även insikten i hur det känns att stå där på scenen. En dröm är att få göra scenografin till en uppsättning där dekoren förändras med varje spelad föreställning. Jag vill att rummet ska vara lika levande som berättelsen i det.
Men redan nu jobbar hon med ett av sina stora drömprojekt. Det är dock inte en film eller teaterscenografi, men principen av att arbeta fram rummet är detsamma.
– Det är en plats för våra allra minsta, det kan jag avslöja. Något som inte finns i Skellefteå nu och som jag vet att många kommer att glädjas åt!