Jag har haft ett litet Homeland-maraton den senaste veckan. Plöjt nästan två säsonger, som en svulten säl. Varför jag fortsatt titta efter säsong ett vet jag dock inte: Homeland är nämligen typexemplet på en serie som tappar bort sig fullständigt i krystade twistar och störande sidohandlingar.
Just sidohandlingar är bland det värsta jag vet i tv-serier. Ofta för att de inte tillför något till den riktiga storyn utan bara finns där som ren utfyllnad. Ibland knyter de an till huvudstoryn efter ett tag, ibland hjälper de till att fördjupa sina karaktärer, men alltför ofta känns de bara överflödiga och rentav fåniga.
Jag minns med rysningar Kim Bauers meningslösa medverkan i säsong två av 24, hur hon helt plötsligt - och utan någon som helst relevans till riktiga handlingen - stötte ihop med en puma i skogen. Jag minns hur Lost ägnade ett helt avsnitt åt att förklara hur Jack fick sina tatueringar (var det någon som ens undrat?) och hur manusförfattarna tyckte att det var relevant att klämma in en sidostory om Matsukas dotter i sista säsongen av Dexter…
Jag är nu inne påtredje säsongen av Homeland och vad som började som en spännande, semi-realistisk thriller om terrorism har utvecklats till en 24-doftande såpopera där fokus numera tycks ligga på tonåringen Danas filler-eskapader. I senaste avsnittet tog hon halvnakna selfies, smög runt med sin hemliga pojkvän och rymde hemifrån. Halva speltiden(!) ägnades åt detta. Jag fick tvinga mig igenom skiten.
Så fort den här typen av utfyllnadshistorier börjar dyka upp blir det uppenbart att serieskaparna inte längre vet vad de ska göra av vissa karaktärer. Att idéerna tryter. Ibland lyckades de få rätsida på skutan igen (senaste säsongen av 24 var till exempel riktigt fokuserad), andra gånger är det bara att överge skeppet innan du sjunker med det.
Carl Brännström