Det var Bear Quartet-Matti som introducerade mig för Mark Kozeleks första band, Red House Painters. Tror det var någon gång i början på 1990-talet. Tror jag nickade medhållande, som ett fån, när han hävdade att bandversionen av "New Jersey" var bättre än den som släppts före, på skivan med bergochdalbanan på omslaget. Antar jag tänkte att det var bäst att hålla låg profil och se till att skaffa nämnda skivor snarast, så jag hade något vettigt att komma med nästa gång detta uppenbarligen väsentliga band dök upp i en konversation. Musiken var så där ofattbart nedstämd och innerlig att en sådan som jag, då runt 20 år gammal, inte annat kunde än älska den.
"New Jersey" var en uppgörelse med ett ex; orimligt krass och ärlig. I det gränslösa uttrycket fanns hans/deras storhet (i kombination med melodierna). Han har fortsatt ge ut musik, under eget namn och som Sun Kil Moon, men det har känns som om det tillhört mitt förflutna och jag har inte lyssnat. Men så i år kom en ny skiva med låten "I watched the film the Song remains the same" och den var fantastisk. Gränslöst vardaglig och utan några som helst utsvävningar. Texten maler på, som om någon högläser, samtidigt klinkar en gitarr i hopp om att hänga med.
Sedan var han plötsligt i ropet igen. Twitter bubblade med en historia om när han tröttnat på att bandet War on Drugs soundcheck störde hans finstämda festivalspelning och kväkt ur sig att hans nästa låt hette något i stil med "War on Drugs kan suga min förbaskade skruv", typ. Sedan gjorde han slag i saken och spelade in en låt som faktiskt hette så. Samma gränslöshet, men i stället den andra sidan av myntet. Den inte lika geniala, i stället småsint och gemen. Det är mycket i livet som rör sig om dessa olika sidor av samma mynt, tycks det.
Magnus Ericsson