Foto: PONTUS LUNDAHL / TT.
För fem år sedan hade jag tittat på listan över alla kommande blockbusterspel i oktober-november, slutbossskrockat förnöjt och smekt handflatan över kråset. Idag måste varje titel vägas noggrant på en vågskål av prioriteringar. Har jag verkligen tid för "Assassins Creed: Syndicate"? Nej. Hinner jag förkovra mig i "Star Wars Battlefront"? Absolut inte. Men visst hinner jag plocka upp "Halo 5: Guardians" åtminstone? Icke! För fem år sedan, absolut, inga problem - då kretsade den dagliga huvudbryn om vem som skulle få bästa platsen i ungkarlssoffan och om det var min eller rumskompisens tur att köpa toalettpapper.
Nu har jag snubblat in i det kompromissande riktiga sambolivet där forna självklarheter som att ha en uppstoppad ekorre i vardagsrummet möts med stark skepsis och trogna BILLY-bokhyllan plötsligt inte längre duger. Det är inte heller rimligt att räkna med att hinna med sex storspel inom loppet av tre månader. Framförallt inte när var och vartannat spel idag har så mycket innehåll att de erfordrar två arbetsveckor av effektiv speltid innan du fått grepp om det.
Vad hände med måttlighet? När utvecklare skryter i intervjuer om att storyn tar minst 50 timmar att nysta upp får jag en klump i magen. Inte bara för att extra speltid alltför ofta är synonymt med utfyllnadsuppdrag och tråkig repetition, utan för att jag sannolikt inte ens kommer att ha tid över till att ta reda på om mina farhågor stämmer. I höst sållar jag alltså bort "Halo 5", "Rise of the Tomb Raider", "Call of Duty: Black Ops 3", "Star Wars", "Zelda" och "Just Cause 3". Kvar i botten har vi "Fallout 4" som bara tar 100-200 timmar att klara ut.
Carl Brännström