Surrealistiskt. Happy Jankell spelar Lotta Ramel, hennes mamma spelas av Lotta Ramel själv. Foto: Foto: Ola Kjelbye ©2017 StellaN.
Ted Gärdestad är ett namn som får de flesta av oss att nynna på någon av de underbara låtar han skapade under sitt alldeles för korta liv.
Min favorit är ”Sol, vind och vatten” men det finns många fler som väcker fina minnen.
När Hannes Holm nu gjort film om den folkkära artisten blir det förstås för oss äldre en nostalgisk tillbakablick på en tid som var.
Som när Ted och hans brorsa, textförfattaren Kenneth kommer in på Stickan Anderssons kontor, träffar Björn och Benny, och får ett skivkontrakt med sig hem.
För Stickan insåg direkt den kommersiella potentialen i Teds låtar.
Precis som han gjorde med Abba – och just det är förstås svensk musikhistoria i än högre grad.
Till en början är också allt frid och fröjd, eller kanske jag hellre ska skriva att himlen är oskyldigt blå.
Tenniskarriären läggs åt sidan, Ted spelade mot bland andra Björn Borg, och musiken tar över.
Plattorna blir succéer, flickorna skockas på Teds uppträdanden och Stickan Andersson vill dessutom lansera Ted internationellt.
Fram till dess känns det här mer som en komedi än ett drama. Men sedan börjar problemen.
Ted, en drömmare på många sätt, hamnar i religiöst grubbleri och söker sig till en USA-baserad sekt, Bhagwan.
Och då kan inte ens hans storebror Kenneth hjälpa honom längre.
Jag tycker att filmen växer i styrka när Teds mentala problem åskådliggörs.
Hur han hör röster, hur aids-skräcken tar över, hur han missbrukar mediciner.
Samtidigt känner vi hur Kenneth verkligen försöker hjälpa sin bror. Men det är svårt att hjälpa en människa som inte skriker på hjälp så högt att alla vaknar.
Du vet säkert också att Ted till slut tog sitt liv bara 41 år gammal.
Adam Pålsson är otroligt lik Ted Gärdestad. Han lyckas få fram de motstridiga känslor som finns inombords hos den här så kärleksfulla personen som invaderas av en demon, här klädd som en hårdrockare.
Jag gillar också Peter Viitanen som spelar storebror Kenneth. Han har en omsorg om sin bror som känns så äkta. Peter Viitanen får oss att förstå hur svårt det är att vara anhörig till en person som lider av en psykisk sjukdom.
Det blir också lite surrealistiskt när Happy Jankell spelar Lotta Ramel, Teds första fru, och att Lotta Ramel spelar mamma till sig själv.
Annars är det Hanna Alström i rollen som Ann Zacharias som skapar mest känslor av kvinnorna i Ted Gärdestads liv.
Och som sagt, låtskatten kommer aldrig glömmas.
Ännu spelar syrsor. Till vindarnas sus. Ännu rullar kulorna. På skolgårdens grus. Och än strålar solen. På brunbrända ben.
Porträttlik. Adam Pålsson spelar Ted Gärdestad i Ted – för kärlekens skull”. Foto: Foto: Ola Kjelbye ©2017 StellaN.