Ny bakantskap. Björn Kjellman och Nour El Refai i ”Jag älskar dig - en skilsmässokomedi”.
Kanske jag hade för stora förhoppningar. Eller också är det så illa att jag bara är en tråkig människa.
För jag har svårt att se det roliga i den här komedin. Det handlar om äkta paret Marianne och Gustaf som vuxit ifrån varandra. De pratar inte med varandra, de lyssnar ännu mindre och de har helt tappat den sexuella lusten.
Så Marianne bestämmer sig för att skiljas. Och Björn fattar ingenting – vilket han i och för sig inte verkar ha gjort de senaste 20 åren.
Efter det får vi ta del av deras nya singelliv. Marianne träffar en eldig italienare, Gustaf ett spontant cykelbud.
Och jag skulle gärna lyckönska dem för att de verkar ha så trevligt och äntligen får bli de människor som de önskat så länge.
Men då skulle det förstås inte bli mycket till film. Så det måste till fnurror på tråden och ett allt mer lövtunt manus. Dessutom blir det svårt att fylla ut tiden med meningslöst pladder så då väljer regissören Johan Brisinger att fylla ut tiden genom att filma Stockholm som ett riktigt turistmål med vackra vykortsvyer.
Finns det då inte något roligt. Jo, det finns en scen där huvudrollsinnehavarna Christine Meltzer och Björn Kjellman får spela ut sin fulla potential.
Det är när de sitter i skolan och ska diskutera sin sons problem med klassläraren. Istället blir det till ett verbalt slagsmål där gliringarna dansar mellan väggarna som ett färgsprakande eldorado av oförsonlig bitterhet.
Jag känner att både Meltzer och Kjellman hade kunnat göra sina roller så mycket bättre. Däremot gillar jag Anna Haag som är alldeles charmerande som Mariannes frigjorda väninna.
För att inte tala om Sven-Bertil Taube som gör sin åldrande patriark till något riktigt roligt med sin konservativa syn på livet.
Ett verbalt slagsmål där gliringarna dansar mellan väggarna som ett färgsprakande eldorado av oförsonlig bitterhet.