Läskeblask. Vladimir Smirnitskiy spelar Leonid Brezjnev. Här med Folksodan i sin hand. Foto: null.
Om det finns ett visst mått av allvar i ”Hundraåringen” så har det lagts åt sidan i uppföljaren. Här är det ren bondkomik som gäller och det kan ju också vara kul i lagom mängder.
Allan, Julius, Benny och den minnessvage Gäddan har det mysigt på sandstränderna i Bali ett år senare – något du säkert räknat ut av titeln. Men de har bränt pengar i en omfattning som en vanlig Svensson bara skulle drömma om.
Allan hittar då en läskeblask i kappsäcken, Folksoda, som framställts i dåvarande Sovjetunionen under överinseende av kamrat Brezjnev, den tidens diktator.
Och en klunk räcker för att Julius ska inse potentialen till denna ryska motsvarighet till en Coke.
Jakten på receptet startar och Allan Karlsson är förstås den som vet var det finns. Om han nu inte har glömt det vid sin aktningsvärda ålder.
Resan tar oss med både till Moskva, Berlin och förstås Falköping där allt startade.
Det dyker upp både brittiska gangsters och amerikanska CIA-agenter i historien. Och även om det inte är lika mycket dynamit i handlingen som i första filmen så finns det ögonblick där det smäller till riktigt ordentligt.
Det är rätt kul och Robert Gustafsson är så där lämpligt disträ i rollen som Allan. Det finns så härliga undertoner i hans röst som förstår att det är ironi bakom det mesta han yttrar.
Men det är en del biroller som är roligast den här gången.
Jag tänker till exempel på Shima Niavarani som bara är så charmig gravid och gnällig som Miriam.
För att inte tala om hennes man, Benny, som ber om ursäkt för allt han företar sig. David Wiberg gör honom med samma undfallenhet som i första filmen.
Eric Stern som psykolog är också ett humoristiskt inslag som får mig att dra på smilbanden.
För att inte tala om Ralph Carlssons rollkaraktär kommissarie Aronsson. Trots att världsfreden uppenbarligen står på spel vägrar han att göra någon innan den lagstadgade lunchen är över.
Men mest skrattar jag ändå åt de historiska återblickarna. Som när Brezjnev inser att han måste utmana imperialismen på dess allra viktigaste område, rockmusiken.
Sovjetstaten måste skapa en motsvarighet till Kiss. Resultatet blir gruppen Rocking Balalajka och jag måste erkänna att jag fortfarande har deras musikaliska skapelse surrande i huvudet. Om det sedan är bra eller dåligt får du själv avgöra när du hört refrängen.
Så visst är det här en julfilm som det är full fart på. Även om det känns som en kinapuff i jämförelse med föregångarens dynamitgubbe.
Känns som en kinapuff i jämförelse med föregångarens dynamitgubbe.
På jakt. Robert Gustafsson, Iwar Wiklander och Jens Hultén är alla med i ”Hundraettåringen”. Foto: null.