Anna Liljeroth Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Foto: Elisabeth Ohlson Wallin.
Han är nästan 50. Hon inte ens 30. Han afrikansk flykting, anställd på kommunens flyktingförläggning, välanpassad men med en flyktings förflutna och minnen. Hon journalist, återvänd till den stad där hennes mamma råkar vara biskop, vilket hon inte blivit utan ett karriärtänkande som drabbat dottern.
I "På andra sidan gatan" har Anne Liljeroth skapat förutsättningar för relationsproblem, inte bara mellan huvudpersonerna Alex och Gabriella. Som titeln antyder: även mellan Gabriella och hennes mamma skiljer det bara en gata, men det kunde lika gärna vara en vallgrav eller en ocean. Och mitt mellan dem hamnar stackars Alex.
Föga oväntat gillar heller inte hela stan folk från andra delar av världen eller åtminstone inte att ha dem så nära inpå sig. Även på den tidning där Gabriella jobbar går meningarna isär, inte bara om flyktingar utan även om hur journalistik ska bedrivas och vem som ska bestämma.
Det är så upplagt på så många fronter att det från början kan likna såpoperamanus. Å andra sidan: är det inte rätt länge sedan såpopera klingade nedlåtande och heter det förresten ens längre så? Efterhand blir jag i alla händelser allt mer fängslad av Anne Liljeroths berättelse om – som det sammanfattas på bokomslaget – kärlek, olikheter och rädslor, ämnen som är så evigt aktuella att de i så drivna händer som hennes fortfarande kan bilda underlag till en riktigt bra roman.
Olle Lundqvist