Passar perfekt. Rolf Lassgård spelar en man som heter Ove med inlevelse.
Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove” är fortfarande en av mina stora bokfavoriter. Den kombinerade allvar med skoj på ett sätt som passade mig perfekt.
Därför var jag naturligtvis orolig att filmen inte skulle motsvara mina förväntningar. Men jag blev inte besviken. Hannes Holm har lyckats överföra karaktärerna till bioduken utan att de tappat i styrka.
Naturligtvis går inte allt att ta med allt till en produktion på knappt två timmar. Speciellt som boken handlar mycket om Oves innersta tankar som ofta innehåller en svart humor till motsats mot hans griniga gubbe som omgivningen ser.
Därför är filmen lite mer vemodig. För här blir Ove till en början en riktig pest och plåga för sin omgivning. Han agerar ordningsvakt i sitt villakvarter. Han kallar omgivningen för idioter och han hatar alla husdjur som springer omkring.
Samtidigt förstår vi ganska snabbt att hans vresiga humör beror på omständigheter som han aldrig vill prata om.
Se mer: här kan du se en trailer till "En man som heter Ove"
Där har också regissören Hannes Holm genom återblickar på Oves liv lyckats skapa en förståelse för att han är som han är. En ung man som tidigt förlorade sina föräldrar och uppfostrades i andan att ”du ska inte tro att du är någonting” och ”ärlighet varar längst”.
Det är också oerhört uppfriskande att se hur den så blyga Ove hittar sitt livs kärlek i Sonja, en kvinna som får Ove att öppna sina känslor och både ta emot och ge all den passion som kan rymmas i ett äktenskap.
Rolf Lassgård spelar den gamle Ove och det gör han på ett sätt som känns äkta rakt igenom.
Lassgård lyckas verkligen ge en bild av en äldre man som tappat fotfästet i tillvaron. Men samtidigt har ett så stort hjärta och på många sätt är mindre fördomsfull än många riktiga personer i vårt allt mer alienerade samhälle.
Det är ganska talande att den som lyfter Ove ur hans själpåtagna martyrskap är en iransk kvinna, Parvaneh, som flyttar in i bostadsområdet med sin familj.
Hon vägrar att se Ove som den utger sig för att vara. Hon hittar in i hans själ och ser en plågad man som bara har ett mål i livet, att återförenas med sin hustru.
Hon spelas av Bahar Pars och det märks hur hon trivs i samarbetet med Rolf Lassgård. De har en härlig personkemi och samtalen mellan dem innehåller både djup och ironi.
Och som sagt, det är sorgligt, men ju mer jag tänker på filmen så finns där en glädje över de små scener när Ove visar omtanke. En människa som egentligen bara vill att allt ska vara rättvist. En vardagshjälte som gett upp och som behöver hjälp för att hitta tillbaka till sitt rätta jag.
Har ett så stort hjärta och på många sätt är mindre fördomsfull än många riktiga personer i vårt allt mer alienerade samhälle.