Stark roll. Lene Cecilia Sparrok som spelar Elle-Merja är bara så bra.
När Amanda Kernell tar sig an en samisk berättelse från 1900-talets mitt hämtar hon inte inspirationen från det stora perspektivet.
Hon letar sig istället till den enskilda människan. I det här fallet den unga kvinnan Elle-Marja.
Hon är en begåvad tjej som vill något med sitt liv.
Samtidigt är det genom henne vi förstår hur svårt det är att stå emot den negativa påverkan som omgivningen utsätter henne för.
Regissören Amanda Kernells grepp att starta med Elle-Marjas liv när hon tar avsked från sin syster i nutid är också väldigt gripande.
En äldre kvinna som har tagit avstånd från släkt och vänner för att få leva ett ”vanligt” svenskt liv.
Det handlar inte så mycket om rent fysiskt våld mot henne som ung. Det finns visserligen en scen där hon attackeras av ett gäng pojkar. En riktig obehaglig händelse som är svår att släppa för mig som tittare.
Men det som är så mycket mer hjärtskärande är de psykiska angrepp som riktas mot henne och hennes kamrater på nomadskolan.
Hennes lärarinna verkar till en början snäll och uppmuntrar sin intelligenta elev.
Men även hos henne framkommer det ganska snabbt att hon ser samer som en lägre stående ras.
Men det mest obehagliga är när en grupp från Stockholm kommer för att katalogisera de unga samerna i rasbiologiska termer.
Jag känner en sådan ilska mot de vuxna som kan behandla barn på det här sättet.
Elle-Marja känner att hon betraktas som ett djur på cirkus.
Så hon flyr från sitt nomadiserande liv för att slippa alla glåpord och anpassa sig till det som på den tiden var precis lagom svenskt.
Men även där utsätts hon för diskriminerande behandling och samtidigt imponeras jag av styrkan i hennes vilja för att nå sina mål.
Det här är en film som belyser en del av den svenska historien som åtminstone inte jag fick någon vetskap om förrän i vuxen ålder.
Det känns som att vi lärde oss mer i skolan om de amerikanska indianerna än våra egna samer.
Eftersom jag hade min mormor och morfar i Arvidsjaur märkte jag också att det hos många fanns en aggressiv ton mot det samerna står för – och tyvärr lever mycket av det kvar i vår tid.
Lene Cecilia Sparrok som spelar Elle-Merja är ett fynd. Hon lyckas bara med sina ögon få oss att förstå hur utsatt hon känner sig. Samtidigt finns där en intensitet i allt hon företar sig som lyser rakt igenom bioduken och ut till oss i publiken.
Systraskapet känns också så otroligt kärleksfullt – lillasyster heter Nienna. De två är så beroende av varandra – men ändå så olika. Njennas roll spelas lika övertygande av Mia Sparrok.
Hanna Alström passar också som den vassa lärarinnan. Skenhelig är bara förnamnet på den kvinnan.
Hon lyckas bara med sina ögon få oss att förstå hur utsatt hon känner sig.
Vackra bilder. Fjällnaturen är otroligt vackert skildrat i ”Sameblod”. Innehållet är inte lika smickrande för det svenska samhället. Foto: Sophia Olsson.