Förkämpe. Gia Marie Love är en av de drivande krafterna inom Kiki-scenen. Foto: Picasa.
I onsdags var det smygpremiär på dokumentären ”Kiki” på Folkets Bio i Umeå och regissören Sara Jordenö var på plats tillsammans med medskaparen Twiggy Pucci Garcon och Christopher Waldorf två av de sju personer som porträtteras i filmen.
Sedan premiären i våras på Sundance-festivalen och dess medverkan vid dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm och filmfestivalen i Berlin (där den mottog priset the TEDDY Award) har filmen visats för fulla salonger över hela världen.
– Och vi har alltid fått stående ovationer, berättar konstnären och filmaren Sara Jordenö, med rötterna i Robertsfors.
Kontrasten kan tyckas stor mellan den lilla norrländska bruksorten och en scen för subkultur i New York, men steget är egentligen inte så långt.
– Som filmare gäller det att skapa förtroende och först förstå vad det är för miljö som ska skildras. Oavsett vilken måste du gå på djupet och se perspektiven, säger Sara, som i oktober har premiär för sin film om just Robertsfors och vad som händer i ett samhälle och med människorna när fabriken läggs ner.
Men nu tillbaka till New York och de fyra år som hon ägnade åt projektet Kiki.
Allt började i mötet mellan Sara och Twiggy som också är med vid Sverigepremiären av filmen.
De två träffades då Twiggy jobbade i ett hälsoprojekt med bland annat HIV-prevention bland unga svarta och latinos, en särskilt utsatt grupp av hbtq-personen i USA där smittan ökar. Gruppen är ofta svikna av både skolan och hemmet, många är hemlösa och svåra att nå.
Twiggy är också en av initiativtagarna, och en mycket viktig person i gemenskapen kring Kiki-scenen, och när Sara mötte energin och styrkan hos personerna där visste hon att hon ville göra en film.
– De hade en enorm glädje och styrka och jag ville veta vilka de var. När det sedan bestämdes att vi skulle göra en film möttes jag snabbt av en intensiv värme.
Med Twiggy som gatekeeper blev hon introducerad och sakta inbjuden i deras värld.
Kiki-scenen är en egen konstnärlig subkultur som vuxit fram ur den performancebaserad konstformen Ballroom skapad av den svarta, rasifierade hbtq-rörelsen i New York långt tillbaka i tiden.
På 90-talet blev den mer allmänt känd genom Madonnas musikvideo ”Vogue” och filmen ”Paris is burning”, och i dag är den en del av populärkulturen men få vet om dess ursprung.
– Personerna och musiken i min film är ”The real thing” och unikt. Det som görs inom populärkulturen är kopior, säger Sara.
Som filmare ville hon inte ”titta in” i en exotisk värld, i stället tog hon fyra år på sig för att förstå och göra rättvisa.
Bland annat har Sara lärt sig hur unga svarta och latinos i USA ständigt misstänkliggörs, utsätts för rasism och avhumaniseras. Är man dessutom gay eller transperson växer föraktet och hoten ökar.
På Kiki-scenen fann Sara en gemenskap som vänt upp och ner på värderingar och status. De unga som hittar dit har ofta mobbats och fått höra att de är fula och fel men här blir de vackra och rätt.
– Jag tror alla som känt att de inte passar in kan känna igen sig. På så sätt är filmen universell och alla som sett den verkar inspirerade och upplyfta efteråt.
En annan viktig del i filmen är mötet med några av föräldrarna till de medverkande. De som inte slängt ut sina barn när de kommit ut som gay utan förstår och accepterar sin barn.
– Det talas inte så mycket om föräldrarnas process men det är viktigt att föräldrarna är redo nu för den nya generationen vars olika uttryck och val av identitet växer.
”Kiki” är ett av det viktigaste projekt som Sara Jordenö har genomfört.
– Jag har utvecklats enormt som filmare och person. Jag förstår mycket mer hur rasifieringen fungerar i USA och hur privilegierad jag är trots min egen homosexualitet för att jag är vit och medelklass.
Med sina bilder och filmens musik, komponerad av DJ-kollektivet Qween Beat, vill hon förmedla förståelse och en känsla utan att skriva någon på näsan vad de ska tycka.
– Jag vill att publiken ska bli uppslukad av filmen, kanske lite som jag blev uppslukad av människorna jag skildrar.
”Kiki” är en politisk film. Rasismen, förtrycket och hoten mot de marginaliserade måste bekämpas och Twiggy, som fyra gånger varit inbjuden till Vita huset för att berätta om den verklighet han tillhör och valt att verka i, han är hoppfull.
– Vem vet vad som kommer att hända nu när filmen sprids, men det handlar inte om att vi blir kända utan om att vi ska få våra röster hörda. Det är dags nu.
Karin Bernspång/VK
Jag har utvecklats enormt som filmare och person.
1920-talet. Kiki-scenen är en subkultur som vuxit fram ur Ballroomrörelsen som uppstod bland hbtq-människor i Harlem på 1920-talet.
Kiki. Sara Jordenö tillsammans med Twiggy Puccin Garcon och Christopher Waldorf som är två av personerna som porträtteras i dokumentären ”Kiki”. Foto: AnnaKarin Drugge.