Foto: Chris Pizzello.
I förra veckans avsnitt av Game of Thrones bjöds det på riktigt mustig dunderaction involverande både zombies, jättar och skelett. Många var inte sena med att utropa avsnittet som ett av de bästa i hela serien. Läskigt ska det också ha varit, sägs det. Jag förstår inte riktigt det sistnämnda. Zombies är så förbaskat uttjatade vid det här laget och mordiska skelett har väl inte varit hett sedan Hollywood lekte med stop motion-teknik i "Jason and the Argonauts" från 1963.
Antingen har jag blivit förbaskat avtrubbad på CGI-monster och latexmasker eller så har gemene filmskapare tappat känslan för hur övernaturliga varelser ska porträtteras och presenteras. Oavsett vad det beror på är det är väldigt sällan som filmmonster lyckas ingjuta obehag hos mig.
Numera reagerar jag på helt andra saker. Konstiga saker, ärligt talat. Som tystnad. Tystnad kan vara riktigt läskigt. Eller "Dora the Explorer". Barnprogrammet. Dora och hennes tecknade vänner är fruktansvärt obehagliga. När hon står där och blinkar och ler och tittar rakt på mig i väntan på att jag ska bestämma vad hon ska hitta på härnäst så ryser jag innerligt.
Där snackar vi modern skräck som bryter fjärde väggen. Meta-rysare förklätt som barnunderhållning. Fy fan. I "Dora the Explorer" används dessutom tystnad på ett helt oavsiktligt, supereffektivt sätt. När hon står och glor på mig är det nästan helt tyst sånär som på några ensliga ljudeffekter. Det är bara hon, jag och hennes tecknade vänner och tystnaden mellan oss klämmer åt som ett skruvstäd. Om det varit Dora och hennes vänner som dykt upp i "Game of Thrones"-avsnittet förra veckan hade jag skrikit som en klämd hamster och slängt fjärrkontrollen i väggen. På riktigt. Zombies är passé. Dora är rysarnas drottning.
Carl Brännström