Min enda kvarvarande nära släkting dog i april 2016. På mitt hemställe, en liten bondgård från 30-talet, fanns hur mycket prylar, stora som små, att ta ställning till.
Från boningshuset fyllde vi en container. Källarvåningen orkade vi inte med, bagarstugan i kombination med en vedbod likaså. Alla andra förrådsutrymmen ej att förglömma. Några få jordbruksredskap har gått att sälja, en secondhand-butik forslade bort lite möbler. En mindre andel saker har vi fraktat hem till oss.
Det vi försökt göra är en så kallad dödstädning. Det Margareta Magnusson skrivit en liten men naggande god bok om, har hon kallat döstädning.
Döstädning är att, medan vi ännu lever, ta ansvar för det vi själva samlat på oss. Ett reportage i Norran 20 oktober ger en god bild av hur hon menar att det kan göras. Viktigast är just det som min fru och jag drabbades av –att inte ens eventuella barn eller andra släktingar blir sittande med allt arvegods.
Den största förtjänsten med Magnussons tankar och konkreta råd är det osentimentala anslaget. ”Ingen sorglig historia”, som innehållet definieras redan på omslaget. För vilket förhållande vi än har till allt som är vårt –ägodelar är mer knutna till personlighet än många vill erkänna. Från dyra kapitalvaror till privata fotoalbum.
Jag vill starkt rekommendera ”Döstädning” till genomläsning. Inte minst för de som börjat ana att livet är kortare än vad vi inbillat oss.
Stefan Holmberg