När jag skulle ta studenten stod det sedan länge klart att mina vänner skulle lämna Skellefteå. Alla ville bort, se någonting nytt, äventyra, uppleva och leva. Det vore ett misslyckande att bli kvar trots ett val. Vår studentdag kom, och de flesta av mina vänner försvann efter den sommaren. De hittade nya länder, städer, vänner, lägenheter, skolor och jobb. Givetvis är vi några som blev kvar. Själv blev jag kvar med känslan av att det inte riktigt blev som jag tänkt mig, även om jag är medveten om att det handlar om att det inte riktigt blev som vitänkt oss. Framtiden någon annanstans romantiserades trots att det fanns stunder då ingen visste någonting. Men det var viktigt att vara på väg någonstans, att inte vara den som blev kvar.
I mitt jobb möter jag många människor, oftast barn och unga, men denna sommar har jag även mött många äldre människor. Jag har suttit vid samma bord, druckit kaffe och samtalat om det mesta. En sak människorna som passerat har gemensamt är att de bor någonstans i Skellefteå, men annars är de väldigt olika. De har olika många sockerbitar i sitt kaffe, bor olika många kilometer från vårt bord och har levt olika liv. En har förlorat sin son, en annan sin syn och en tredje sin förmåga att komma ihåg vad hen berättat och inte. De har alla berättelser att berätta och minnen att delge. De är människor som lyckats leva sina liv. Även de har bytt jobb, vänner, lägenheter, skolor och jobb, trots att de aldrig bytt land eller stad. Ingen har bytt för bytandets skull, de har inte heller blivit kvar i ren apati. Dessa människor har visat mig att ”den som blev kvar inte finns”, även de som stannat kvar är i rörelse. Även ett aktivt val kan se passivt ut i fördomsfulla ögon, och att stanna kvar någonstans är inte synonymt med att inte ta sig iväg.
Emelie Häggström