Efter Rysslands invasion av Krim har det pratats mycket om västvärldens svaghet och Rysslands imperieambitioner. Och visst lämnar EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska förmåga mycket i övrigt att önska.
Men krisen säger inte bara något om väst, utan också om Rysslands svaga sidor. President Vladimir Putin har byggt sin popularitet på ekonomisk tillväxt och stabilitet. Nu är han pressad, av en vacklande ekonomi och en kritisk medelklass. Kanske är det till och med så att den före detta KGB-mannen gått på sin egen propaganda och faktiskt tror på den konspiratoriska världsbild som de ryska statsmedierna prånglar ut – att Ryssland är en fredsälskande ö i ett hav av illvilliga stater.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel lär ha påpekat i ett samtal med USA:s president Barack Obama att Putin befinner sig i en annan värld. När Putin i förra veckan ställde upp på en timslång presskonferens gav han en inblick i hur förvirrande den världen kan se ut.
Ja, Viktor Janukovitj är den legitima presidenten. Nej, Janukovitj har ingen politisk framtid. Kaoset i Ukraina har orsakats av västvärlden, amerikaner experimenterar på landet som vore det ett labb med råttor. Ryssland, däremot, har den internationella rätten på sin sida. Styrkorna på Krim är inte ryska, utan ”lokala försvarsstyrkor”, som skapar lugn och ordning.
En spontan revolution, en verklig önskan bland en del av ukrainarna om ett närmande mot väst, verkar Putin betrakta som en omöjlighet. Eftersom det inte var han själv som låg bakom kuppen i Kiev måste det ha varit väst som orsakade den.
Frågan är – hur många ryssar tänker som Putin? Många verkar hålla med om idén att Ryssland ska beskydda rysktalande i grannländerna. Men det är nog få som vill att Ryssland ska bli involverat i ett långdraget gerillakrig med krimtartarerna, eller som vill se en fördjupad konflikt med ukrainarna, som betraktas som ett broderfolk.
Opinionsmätningar som genomfördes dagarna före invasionen visar att en klar majoritet av ryssarna var emot någon form av politisk eller militär intervention i Ukraina.
Dessutom finns det gott om ryssar som får information från fler kanaler än de statskontrollerade medierna – som fristående bloggar och nyhetssajter på nätet. Putin kan inte kontrollera vilken information som når den ryska över- och medelklassen, som har vant sig vid att kunna åka på semestrar till Stockholm, Rivieran, New York. Den ryska eliten har hus i London, barnen på schweiziska internatskolor och sina pengar i europeiska banker. De är också vana vid serviceföretag som fungerar effektivt och myndigheter där korruptionen är minimal. När det nu talas om sanktioner kan deras ventil i tillvaron täppas till.
Genom invasionen av Krim visade Putin Rysslands styrka – kortsiktigt. Men på lång sikt har han snarare undergrävt den ekonomiska och politiska stabilitet som gett honom legitimitet.
Karin Rebasliberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet