Foto: ANNIKA AF KLERCKER / TT.
Så var Stockholm Pride, för artonde gången i ordningen, över och förbi. Programmet har som vanligt varit fullspäckat med seminarier, workshops, musik och en Prideparad som tros ha haft fler deltagare än någonsin. Jag var själv inte där, men jag har sett ett oändligt antal bilder på regnbågsfärgade flaggor, plakat, såpbubblor, glada miner och de som står upp för människors lika värde och rättigheter, för kärleken.
Men jag har även sett, och hört, de som funderar; Behövs verkligen Pride i Sverige idag?
Frågan verkar vara lika mycket av en tradition som festivalen i sig, ofta tätt följt av ”Var är heteroparaden, då? ”, och ”Måste de leva om så fruktansvärt? ”. Och jag tänkte försöka svara på frågorna.
Pride finns, syns och hörs, därför att det behövs. Därför att heteronormen genomsyrar allt, och därför att den som bryter mot normen bestraffas, och öppenheten kostar. Även om priset ser olika ut på olika håll. Under den nu trendande hashtagen #whereloveisillegal kan vi läsa berättelser om platser, och tillfällen, där människor betalat det högsta priset för sin kärlek: sina liv. Och HBTQ-personer, även här, stänger sig själva inne, hatas, hotas, misshandlas på våra gator och är rädda. Rädda för vad andra ska tycka. Om du, som heterosexuell, medelåders, vit man (för det verkar som att det är du som bär på alla dessa frågor) tror att du vet vad det innebär att fundera över vad andra tycker om dig vill jag säga till dig, från mig; Du har ingen aning om hur det är att behöva sitta framför människor du uppriktigt älskar och tro att det du snart kommer att berätta om dig själv ska förändra allt. Så länge det finns de som behöver genomlida det behövs Pride, även i Sverige. Och jag vet inte riktigt hur ni tror att det gick till, men det var inte så att kvinnor fick rösträtt genom att fråga snällt.
Emelie Häggström