Så här med några år på nacken känns ”Morden i Midsummer” en aningen buskis. Det varade länge men för ett par somrar sen tog relationen med chief inspector Barnaby slut (jag räknar inte ens fortsättningen med hans kusin eller vad det nu var). Trodde jag skulle klara mig utan deckare på sommarkvällarna, men abstinensen tog vid. Jag behövde ett substitut. Det är nog den regniga sommaren som gör sitt till.
I ”Broadchurch ”får vi följa en hjärtsjuk kommissarie som undersöker fallet med en död pojke tillsammans med den lokala inspektören, en kvinna vars jobb och befordran han nyss tagit ifrån henne. Fallet med den döda pojken river upp ett stort sår i det lilla samhället. Sättet serien är filmad på kunde lika gärna ha blivit en pretentiös sörja men det är gjort med en stor dos hantverksskicklighet och funkar utmärkt. Och upplösningen är rafflande på det där sättet bara en engelsk deckare kan vara.
Gillian Andersson gör tv-comeback i ”The fall ”och hon gör det med den äran. Hennes karaktär blir placerad i Belfast för att utreda ett känsligt fall, bara för att snubbla över en seriemördare. Inte sedan ”När lammen tystnar” och ”The cell” har jag sett en sjukare seriemördare på film eller tv. Alla karaktärer i såväl ”The fall” som ”Broadchurch” är sparsmakat spelade av grymma skådisar och stiligt regisserade. Våra svenska deckarserier känns närmast amatörmässiga i jämförelse. Visst, dessa serier har större budget men man undrar ju hur svårt det ska vara att spela lågmält i Sverige.
En annan bra serie i samma stuk är Nya Zeeländska ”Top of the lake ”. Synonymt för alla mina tips är att de har starka kvinnoporträtt och finns på Netflix. Men visst funkar det med ”Morden i Midsummer” i brist på fantasi. Buskisdeckare är inte fy skam när den svenska sommaren rasar.
Ted Kjellsson