Det är sådär krispigt ute när jag skriver detta. Ingen snö på marken, men ändå är allt skirt och vitt av frost. Himlen är mjölkvit och igår lyste den mest perfekta månskärva tänkbart över staden. Min dotter undrade varför hon inte kunde se några stjärnor och jag trasslade in mig i någon alltför avancerad förklaring om ljusförorening. Till slut körde vi en bit utanför staden och stannade i mörkret, på en kulle. Jag kom att tänka på en av mina favoritbarnböcker, "När pappa visade mej världsalltet", av Ulf Stark. Historien är ungefär densamma. Dottern min tyckte att det var nästan för många solar att hålla reda på och jag hummade instämmande. Men jag var inte där. Alltså, jag var där, men tankarna hade vandrat, på ett sådant där obehagligt sätt. Jag tänkte på debatten om gatlysen i kommunen, på hur de utan tillgång till bil kanske inte skulle kunna uppleva världssalltet utanför staden, att jag borde tanka men knappt hade några pengar kvar. Sån där skit, ni vet. Vuxengrejor.
Den där ynnesten att få vistas allra akutast i nuet, den får jag alltmer sällan. Mina tankar är alltsomoftast i framtiden och på något orimligt tråkigt och vuxenviktigt. Det känns som om nuet är det man allra mest blir bestulen på med åren. När man är småbarnsförälder är man ständigt tvungen att planera och leva i framtiden. När man sedan börjar bli äldre och barnen flytt, tycks de allra flesta upptagna med det förflutna. Det släktforskas och svärs att det var bättre förr. Sedan är man plötsligt under tjälen och tiden har upphört att spela roll.
Om jag nu skulle våga mig på att bli aningen spirituell så skulle jag säga att Gud är barnet i stunden, om det går att begripa? Det borde vara det man strävar efter. Fyll alla kyrkor och kontor med leksaker. Vägra planera och gå på infall. Civilisationens undergång.
Magnus Ericsson