I morse satt vi långt efter barnen gått till skolan och konverserade, fästmön och jag. Eller, när jag säger "konverserade" så menar jag egentligen "var inte överens". Eller okej, vi tjafsade. Om filosofi faktiskt. Praktisk filosofi. Typiskt egentligen, när vi för en gångs skull har en ledig förmiddag tillsammans. Det rörde sig om en sådan gammal klassiker som Platon och hans idévärld. Ni kanske är bekant med den? Om inte så fungerar det lite så att han, Platon, påstod att det fanns två världar: vår värld, i vilken allt är risiga kopior av den egentliga idén, och en idévärld, där idéerna existerar obesudlade av våra känslor, drifter och annat tjafs.
Eller när jag säger att "vi" talade om det, så menar jag att jag möjligen nämnde det och fästmön snarast framhärdade i att jag var dum i hela huvudet. För henne spelade det väldigt liten roll huruvida Platon och någon universell idé om den ideala familjefrukosten existerade överhuvudtaget. Hon var som sagt mer inne på spåret att jag var olidligt påfrestande som drog ut på diskussioner i onödan genom att intellektualisera det faktum att hon är morgontrött och sitter tyst, stirrandes på sin rulltelefon istället för att försöka vara lite närvarande och social.
Generellt är jag en aning för upptagen av hur saker verkligen borde vara och inte alls särskilt duktig på att bara gilla läget och det är klart att jag både är puckad och rätt smart, på samma gång. Det går faktiskt, påstår jag. Jag är bara en kantig huvudfotingsbild av den rena idén om en upplyst, intelligent och generös medmänniska. Ingen av oss är perfekta, men där vi huvudfotingar lyfter är i vår strävan. Det spelar inte så stor roll om man alltid lyckas vara ärtig och pigg vid frukostbordet; själva stävan är målet. Redan de gamla grekerna och Robban Broberg förstod det.
Magnus Ericsson