Neil Young är definitionen av en rockhjälte. I ungefär 50 år han gnuggat strängarna på sin gitarr, ylat med sin härligt gnälliga stämma och släppt oräkneliga album av varierande kvalitet. Men det finns en rimlig gräns. "Storytone", Neil Youngs andra album under 2014, är bedrövligt uselt. Låt efter låt med vad som på sin höjd kan liknas med ratade låtar från valfri Disney-film. Och på något spår gnäller karln i takt med ett storband som hämtat från den sämsta Las Vegas-showen i mannaminne. På några ställen spelar något som kan liknas vid ett rockband, men det låter så oengagerat och platt att jag aldrig vill höra rockmusik igen. Skjut mig, så dåligt det här är. Nej, glöm allt Neil Young gjort det senaste året och blicka bakåt istället. Där finns hans guld.
Dennis Fahlgren