”Pirates of the Caribbean” har blivit en långkörare. Det är 14 år sedan första filmen och det är förstås mycket Johnny Depps förtjänst att filmserien blivit en sådan succé.
Han spelar fortfarande Jack Sparrow med sin charmigt arroganta stil men med den skillnaden att nu är han mer redlös än fredlös.
Flaskorna med rom följer i hans farvatten och det blir förstås lite jobbigt när han har noll koll. Jag förmodar att de flesta är som jag och bara vill honom gott.
Den här gången är det den spanske kaptenen Salazar som är ute efter Sparrows nacke.
Eller rättare sagt, Salazars spöke. För han är en levande död som fortfarande vill likvidera alla pirater.
Och först på den listan står Jack Sparrow, sparven som en gång gäckade Salazars planer på att den spanska armadan skulle dominera världshaven.
Den här gången har Sparrow hjälp av två ungdomar. Henry är en son till Will Turner som numera är skeppare på ”Den flygande holländaren”. Henry är helt inställd på att rädda sin far från ett öde värre än döden.
Carina är en ung tjej, utpekad som häxa, men egentligen bara en smart vetenskapskvinna på jakt efter Poseidons treudd.
Och den udda trion hamnar förstås i klammeri med rättvisan gång efter annan.
De två ungdomarna spelas av Branton Thwaites och Kaya Scodelario. Två trevliga bekantskaper även om de inte når upp till samma nivåer som Orlando Bloom och Keira Knightley som var sidekicks till Depp tidigare.
Däremot är Javier Bardem alltid en otäck typ och det här är inget undantag. En perfekt filmskurk helt enkelt.
Det är också kul att Paul McCartney från Beatles dyker upp i biroll.
Men samtidigt är det förstås effekterna som mycket av filmen bygger på. Det är skickligt filmat och skapar många gånger en avgrundsstämning.
Dessutom finns en scen med en haj som får mig att rycka till i biofåtöljen på samma sätt som när den ursprungliga ”Hajen” en gång intog biograferna.
Dessutom finns en scen med en haj som får mig att rycka till i biofåtöljen på samma sätt som när den ursprungliga Hajen en gång intog biograferna.