Lagom till läsningen i hängmattan kommer Knausgårds sista bok i årtidsserien. Där passar den utmärkt, man kan läsa lite här och där och somna mellan varven.
De fyra böckerna har lite olika ton precis som årstiderna har en egen stämning, med grundkonceptet att han skriver fram världen för sin yngsta dotter i korta stycken (undantaget vårboken som skildrar en enda dag).
I Om sommaren handlar texterna om det som finns framför hans ögon t.ex. kortbyxor, bananflugor, grill, cykel, björk, vinbär m.m, men mellan sommarmånaderna flikar han in en författardagbok som till viss del kommenterar de övriga texterna.
Plötsligt mitt i texten dyker en mininovell upp, en fri fantansi utifrån en händelse i hans norska hemtrakter efter kriget.
Det som dröjer sig kvar efteråt är en diskussion om konstens förmåga för att tränga igenom våra invanda föreställningar, att få betraktaren att se något som för första gången, med den förundran som man kan se i ett barns ögon.
När han skriver som bäst får jag den känslan. Där finns också fina vardagsepisoder med barnen, en cykeltur med sonen som slutar med gråt och irritation, men som trots allt blir ett fint minne, därför att han har förmåga att förstå sitt barn och sitt eget tillkortakommande. Anselm Kiefers fina akvareller är ytterligare ett plus i kanten.
Maria Eriksson