80 år. Bönhuset invigdes den 6 december 1936.
Som liten hade hon räknat det som veckans höjdpunkt att gå i ”bönehuset”, man fick ha nyaste klänningen. Så minns Sara Lidman barndomens byaböner i novellen ”Möte i by”. En upprepad söndagsritual präglad av barnslig förväntan
Den som färdas på Västerbottens landsbygd stöter snart på de arkitektoniskt sparsmakade bönhusen. Några används ett par söndagar om året för gudstjänst. Andra är byns samlingslokal eller har sålts som fritidshus.
Merparten byggdes under första delen av 1900-talet. Ansvarig för bygge och underhåll var ofta en bönhusförening. Religiöst obunden som den i Missenträsk. Där bönhuset, efter några års kollektiva insatser, invigdes 1936. Saras far Andreas var en av alla som bidrog. Han skrev protokoll och upprättade stadgar för vaktmästaren. Deltog i det praktiska arbetet, bland annat med spånfyllning av vinden.
Lokalerna användes även för andra verksamheter. Förutsatt att de stod på sann kristen grund. Dit räknades inte pingstvänner och studieförbund. Hit kom kringresande föreläsare. Nykterhets- och fredsföredrag arrangerades. Kurser i jordbruksskötsel hölls. Syföreningen möttes i lilla salen. Ibland förekom samarbete med skolan. I Missenträsk ville skolstyrelsen inreda och hyra vinden som slöjdsal.
Vintern 1942 stod Sara och bönhuset i fokus. Sara var med och startade en lokal SBU-avdelning (Sveriges Blåbandsungdom). En anonym insändare beskyllde henne för att föra byns unga på villovägar. Saras svar visar fram emot den skribent och talare, som senare tog sig an såväl amerikanska presidenter som svenska företagsledare.
När Länsstyrelsen inventerade länets bönhus fick man fram 273 byggnadsmiljöer. Varför just Missenträsks bönhus valts ut som byggnadsminne? Om detta, Saras första tidningspolemik och andra Saratexter berättas i bönhuset i morgon söndag klockan 13.00.
Harald Larsen