Förra veckan spenderade jag några dagar i Stockholm. Redan när jag satte mig ned vid bordet på restaurangen kunde jag se blickarna från bordet bredvid. Man. Kvinna. Mellan 60 och 65 år gamla. Välklädda. Dyra accessoarer. Ja, ni vet. Det dröjde ungefär till huvudrätten. Det sades med en ton och ett röstläge som avslöjade att jag skulle höra varje ord.
”Visst är det väl ändå förskräckligt med tatueringar?”. ”Vad är det för fel på människor idag?”.”Var är mänskligheten på väg?”. ”Ja, på min tid var det då bara kåkfarare som hade sådant där kladd på kroppen”. Till deras, antar jag, stora besvikelse rörde jag inte en min. Men jag begravde den sorgsenhet jag ändå kände bubbla upp med en tugga mat och en klunk öl. Inte för att jag på något sätt tog åt mig av vad de sa. Utan för att det sa så mycket om hur stela och bedrövligt tråkiga vissa människor kan vara.
Ni vet, den där typen av människor som fäster stor vikt vid att döma människor efter deras utseende, inkomst, sexuella läggning eller hud- och hårfärg. Men vet ni vad? Det är den typen av intoleranta tankegångar som det är fel på. Jo, på riktigt.
Historien fick dock ett trevligt slut. Vid bordet på motsatt sida satt en äldre herre. Kanske 70 år gammal. Även han hade hört harangen som kastats åt mitt håll. Lite blygt men intresserat pekade han på min arm och frågade ”Vad är Hardcore för någonting?”. Jag berättade givetvis. Han hummade och nickade intresserat. Sedan satte han igång och berättade om hur han som ung sett Jimi Hendrix inte bara en, utan två gånger när han spelade i Stockholm. Det var fantastiskt, och vilken ljudvolym! förklarade han glatt medan jag tänkte på hur mycket mer den här mannen förhoppningsvis upplevt i förhållande till det gråstensaktiga och torra paret på andra sidan.
Dennis Fahlgren