Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
För ganska exakt 45 veckor sedan fick jag ett mejl från en läsare angående en krönika. Ett trevligt och välformulerat brev med ett tack för en bra text och som avslutning fick jag även ett boktips. Nämligen ”Levande och döda i Winsford” av Håkan Nesser. Jag har under semesterveckorna tagit mig tid att både köpa och läsa sagda bok.
Först och främst vill jag givetvis tacka för tipset, och ursäkta att läsningen dröjt så länge. Men så kan det bli ibland. Mot boken i sig har jag inga invändningar; det har varit trevlig läsning hela vägen. En god spänningsroman. Det jag vill komma till är dock att hur väl uppbyggd boken än varit och hur intresserad jag än varit av att reda ut hur det ligger till med den svenska kvinnan som plötsligt dyker upp på den engelska landsbygden, så har jag ett problem. Halvvägs in i boken vet jag redan hur det slutar, vad som kommer att bli knorren på slutet. Detta frustrerar mig.
För så här är det ofta. Det finns inga överraskningar kvar. Inga nya idéer att utforska. Ingen dörr som förblivit oöppnad. Det är för lätt att lista ut hur saker och ting slutar i filmer, böcker och serier. Till och med när författare och regissörer flippar ur och slår sönder allt som byggts upp så känner jag att även det blir förutsägbart. Förutsägbart oförutsägbart, kan vi kalla det. Eller bara förutsägbart.
Exempelvis har den svåra andra säsongen av True Detective just avslutats. Det har inte alltid varit tydligt eller helt lätt att hålla fast vid vad som händer i serien, men det har trots allt varit en intressant och mörk resa. Men slutet? Ja, nog förstod jag det. Långt i förväg.
Kanske är det jag som borde slappna av istället, men jag önskar att när jag lägger ifrån mig en bok, går ut från en biograf eller stänger av min skärm, att jag då känner mig som ett frågetecken för en stund.
Dennis Fahlgren