Tänkte börja med ett erkännande. Man gör så i krönikor... tror jag. Har fått en fotbollsöverdos. Jag förstår att det låter lite absurt; trots allt är jag ju en stereotypisk, heterosexuell tvåbarnspappa med villa, vovve och i och för sig, inte Volvo, men ändå. Ett stort idrottsintresse till trots, klarar jag bara inte av mycket mer frisyrer, filmande och taktiska analyser, och då använder jag ordet "analyser" i dess vidaste mening. Säkert spelar den enorma volymen matcher sin roll, men det är lika mycket alla dessa förbannade känslor de hela tiden skall tvinga på mig som fått mig att få nog, nästan.
Ni förstår, jag blev överkänslig för känslor när jag blev förälder. Det var en sådan massa sådana att ta itu med när jag nu hade skapat ett liv och skulle lära mig ta hand om det, att jag nästan helt slutade se på film, läsa böcker, till och med lyssna på musik. Tog bort allt som kunde råka röra mig. Istället flydde jag huvudstupa in i sportens vidöppna famn. Visst, ens lag kan förlora och det kan göra en beklämd, men det är inte riktiga, riktiga känslor. Inte samma som att oroligt ligga vaken och titta så det lilla byltet i spjälsängen fortfarande andas. Inte som vetskapen om min egen inkompetens, kontra ansvaret jag har tagit på mig.
En fotbollsspelare biter en annan och oändliga växlar dras på denna handling. Förvisso udda för en vuxen man att bitas, men trots allt bara ett problem som just den personen har med sin impulskontroll. Inget mer. Jag ser mannen sitta och hålla sig för tänderna, i vetskapen att han desperat måste hitta på något – vad som helst – för att komma undan konsekvenserna av hans personliga misslyckande. Bara ledsamt att bevittna. Hyenorna i studion sliter mannen isär. Åt oss, att konsumera känslorna de säljer.
Magnus Ericsson