Det börjar bli dags att så smått summera det gångna spelåret, även om det fortfarande inte är helt slut än. Vid det här laget har dock de flesta storspelen hunnit släppas och jag har en hyfsat klar uppfattning om vilka som kvalar in som årets favorittitlar. Det är mer än en smula udda och oväntat (och samtidigt ett bevis på hur torftigt året varit generellt) att jag haft klart roligast med trams-liret South Park: The Stick of Truth.
Nu älskar jag förvisso South Park rent generellt, är uppvuxen med skiten, men Stick of Truth är på inga sätt ett perfekt spel. Det är obalanserat, saknar utmaning och satiren drunknar alltför ofta i för många kiss- och bajsskämt (till och med för att vara South Park). Samtidigt är det otroligt charmigt, vågat och underhållande. Jag stornjöt genom hela äventyret och AAA-titlar som Destiny, Assassins Creed: Unity och Driveclub har inte lyckats leverera ens hälften så genuint roliga upplevelser.
Även Octodad: Dadliest Catch, Child of Light och Valiant Hearts - spel som inte är indieutvecklade men ändå klart smalare produktioner än gemene titel från EA - har med råge överträffat de mest hypade storspelen. Med så pass många förseningar och antiklimax som dominerat året är det förstås bara en naturlig konsekvens att dessa får ta en större plats. Helt välförtjänt, dessutom. Nu återstår det att se om till exempel Far Cry 4 har en chans att slå sig in på några Game of the year-listor, men jag har svårt att tro det. I slutet av december kommer jag nog att hålla ett spel fullt av prutthumor och aborterade nazi-foster och ett annat om en bläckfisk i kostym som årets största höjdpunkter. Väldigt oväntat, för att uttrycka det milt.
Carl Brännström