Kulturminister Alice Bah Kuhnke skrev i en debattartikel på DN förra veckan att det svenska filmavtalet som gällt sedan 1960-talet inte kommer att förnyas. En ny statlig filmpolitik ska från och med 2017 se till att stödet blir mer teknikneutralt, mer långsiktigt och mer kvalitetsinriktat. Den nya satsningen finansieras genom att höja momsen på biovisningar från sex till 25 procent, vilket leder till att de redan absurt dyra biobiljetterna blir ännu dyrare. Om kvalitetsinriktningen skriver Kuhnke: "I praktiken blir det en övergång till ett system med bättre balans mellan de konstnärliga och kommersiella intressena i filmbranschen."
Exakt vad det betyder har nog varken du, jag och förmodligen inte heller kulturministern själv någon aning om. Förhoppningsvis får vi se lite nya, vågade filmprojekt som kan utmana Danmark, Finland och Norge med något mer nyskapande än en ny kriminalföljetong på 37 delar med dubbade tyskar i birollerna. Om jag ska punga ut 170-180 kronor (godis och popcorn ej inräknat) för en biovisning med ljud och bild som inte uppdaterats sedan slutet på 1990-talet är det bäst att regeringens nya filmpolitik levererar.
Kvalité är inte fetare explosioner i "Beck". Inte heller mer Helena Bergström-naket med en flåsande Colin Nutley bakom kameran eller 16 nya Camilla Läckberg-rullar med lite fräcka biljakter i generisk skärgårdsmiljö. Jag vill se nya, kreativa idéer realiseras. Jag vill se svenska motsvarigheter till "Trolljegeren", "Iron sky" och "Big game"; filmer som sticker ut, bryter mönster, eggar och dryper av skapandeglädje. Det höjda biljettpriset måste motiveras av något mer än 120 minuter av Mikael Persbrandt som skriker och smeker buken.
Carl Brännström