Foto: Julian Stratenschulte.
Hur många av er befinner sig någonstans ungefärligt mitt i livet med en ganska dålig uppfattning om hur allt blev som blev? En del av er har säkert varit förnuftiga, som målsökande missiler mot en framtid ni redan stakat ut. Jag har inte gjort livet på det viset. Tyvärr, känner jag ibland. Men jag kan förstå varför det inte blev så; hur det aldrig kunde ha varit på det viset. Nu, när vad litet vi haft av sommar så sakta klingar av drar hösten redan omkring ute i kulisserna. En del går tillbaka till skolan, en del till jobb, en del till ingenting.
En kollega utbrast nyss hur skönt det kändes att börja komma tillbaka till fasta rutiner och förutsägbarhet. Jag kunde bara inte hålla med; tanken på den snitslade banan fyller mig bara med olust. Mer frihet, det är vad jag känner att jag behöver. Men frihet som jag tänker den finns inte att uppnå längre, inte som vuxen med en massa ansvar. Att få ta dagen som den kommer, det är lyxen jag inte har råd med.
Istället kan jag nog se fram emot en höst med existentiellt grubbel, för det är tydligen mitt nya kors att bära. Jag klev aldrig medvetet på tåget men med på det hamnade jag ändå. Satte allt på ett kort, på musiken och lyckades gjorde jag väl inte. Kanske mer än de flesta, men inte som jag ville. Sedan har jag roderlös drivit omkring, än hit än dit. Jag har inga brinnande ambitioner längre men jag förstår att pengar kan köpa mig ett större mått av frihet. Ändå får jag bara inte ekvationen att gå ihop. Vad är meningen med allt? 42, tydligen. Tur, för det fyller jag i år.
Allt jag ännu kommit fram till är att om man en gång verkligen har brunnit för något, då saknar man till slut hettan; när allt inuti bara känns förkolnat och falnat, då är det dags att leta efter något litet som fortfarande glöder och börja blåsa. Som höstvinden.
Magnus Ericsson