Rätten satt och tittade på video. Ett barn pratade och rörde sig på förhörsinspelningen. De granskade henne. Brösten, hur stora var de? Hur talade hon? Lät hon som ett barn? Inte riktigt, kom de fram till. Man skulle kunna anta att flickan var någonstans mellan 15 till 17 år. Alltså kunde man inte anse att mannen som stod anklagad för våldtäkt på ett barn skulle ha kunnat förstå att flickan bara var 13 år, vilket skulle varit det som behövts för att fälla.
Hon hade varit på rymmen från ett familjehem när han sett henne ligga och vila på en parkbänk, i en lekpark nära där han bodde. Flickan hade varit törstig och han bjöd hem henne på lite påskmust. Hon hade berättat om sin situation för honom. Att flickan var ensam, utsatt och sårbar måste ha gjort honom upphetsad. Inget man kan dömas för. Att han själv var 25+ år vid tiden för händelsen spelade ingen roll.
Hemma hos mig sitter en pojke som är 11 år och äter mellis. Han är lång för sin ålder och har nog ett lite större ordförråd än vad barn i hans ålder vanligtvis har. En gång hamnade han i trubbel på skolan för att han kallat en annan pojke för "besserwisser". Det andra barnet visste inte vad det betydde och blev ledsen. Men när han pratar om Minecraft och FIFA med sina kompisar så låter han som det barn han är. Min son är uppväxt i en nästan kristdemokratisk kärnfamilj, i ett stabilt medelklassområde, förvisso inte i något ekonomiskt överflöd. Han har inte behövt växa upp för fort och han har aldrig rymt hemifrån. Han har möjligen smällt igen någon dörr i vredesmod. Han har varit ihop med sin första tjej och vi höll om honom efter det tog slut.
Två skilda världar. Olika kön. En manlig värld och ett rättsystem därefter. Jag känner våldet välla fram inom mig när tänker på detta, men jag bara skriver. Knappar hårt på tangentbordet PUNKT
Magnus Ericsson