Jag gillar saker som är paj, trasiga, platser lämnade att sakta förfalla. Det finns en inneboende melankoli i dessa platser och ting som vibrerar i harmoni med min egen. Där bland det kasserade, övergivna kan jag gå och tänka på vad som varit och vad som månde blivit. Det finns potential i skrot.
Jag gillar inlandet. En bilverkstad vars förfall skyddas från världens ögon av en man i grannhuset. Han rusar ut på farstukvisten och betackar sig all fotografering av hans gamla flamma. Ingen skall göra sig lustig på hennes bekostnad, tycks han mena. Men han tycks inte förstå hur vacker hon fortfarande är, även om panelen grånat och skyltens röda färg mer är en antydan nu. Han tror jag kommer från staden och vill ta en bild att hånskratta åt med mina stadsvänner. Över ett glas sådant där stadsvin, förmodligen.
Längst ute i Skelleftehamn, bakom oljecisternerna, har allt lämnats vind för våg. Någon har byggt ett vindskydd av lastpallar, som bara släpper igenom hälften av blåsten. På marken ligger en gråvit resväska, av pressad papp. Ur den spiller en bandspelare ut. På marken ligger en cykellampa, en kaffepanna står rostig men redo och den platta ölburken, tecknet på att något fuffens försiggått här. Jag har bilden på mitt Instagram. Sju gillar den. Jag börjar misstänka att mannen i inlandet hade en poäng.
I skogen bakom tippen, där dumpas det vilt. Sju hjullösa rollatorer står strandade i en tjärn av udda skor. De nådde aldrig hela vägen från skobutiken till återvinningen. Prislapparna sitter kvar på en del. Inuti, en inläggssula av barr och blåbärsris. Jag tänker att tippen var stängd och expediten ville hem. Sedan tänker jag på miljön och blir besviken på expediten som sket i den. Sedan postar jag bilden på Instagram.
Magnus Ericsson