På gräsmattan framför svandammen på Nordanå har det landat något kubistiskt. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra av det hela så jag ignorerar hela grejen och går och träffar min kompis Lektorn, som redan väntar på mig då jag är sen och förkyld. Det första beroende på det senare och att jag inte kan sova på nätterna.
Det visar sig vara en del av Museum Anna Nordlanders utställning "Väntans proportioner", utställningen vi bestämt att se. Lektorn, som uppenbarligen är väsentligt mer nyfiken än jag, har kikat in i det kubistiska och rapporterar att inuti finns några linjer som skall motsvara en nedskalad version på en asylsökandes kök, eller något sådant. Jag är mest upptagen med mina bihålor och hur det svider och värker, som om någon tryckt upp ett par pitepaltar i snoken. Minns inte ens om jag bad om ursäkt för att jag var sen. För trött och för uppe i att tycka synd om mig själv.
Inne på utställningen finns fler vita linjer, på golv och väggar. Bakom en temporär vägg spelar en film. Den verkar klart mest intressant. Vi går dit och ockuperar två av fåtöljerna. Vi kommer in mitt i filmen om flykting F. Han visar upp alla sina stekpannor och träningsskor som han köpt och säger att de är det som ger honom kraften att kämpa vidare; att hålla fast vid hoppet om att få stanna i Sverige.
Sedan börjar konstnären prata, en monolog som känns rätt knäpp och överflödig. Det är lite därför jag skriver som jag gör nu. Liksom för att demonstrera hur upphovsmannen kan komma i vägen för det skapade genom att introducera sig själv som subjekt i det hela. Men historien om F är fängslande och Lektorn och jag blir Migrationsverket och försöker reda ut vem denna F är. Hela utställningen andas ambivalens, osäkerhet. Filmen är hjärtat.
Efteråt dricker vi te och jag snörvlar och hostar. Stackars.
Magnus Ericsson