Nytt år, nya skivoroch nya förväntningar. Fast till skillnad från förra året då jag hade en klar bild över vad jag såg fram emot så är jag ovanligt otydlig inför skivåret 2015. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska längta efter riktigt än. Jag vet givetvis att det kommer att släppas album i år som kommer att räknas till något av det bästa jag någonsin hört. Det gör det varje år. Men jag vet inte vad eller från vem det kommer än.
Jag vet att Slayeroch Metallica med stor sannolikhet kommer släppa ifrån sig nya album under året. Jag har dock inga förväntningar. Visst, det ska bli intressant att höra men jag blir genuint överraskad om skivorna leder till annat än axelryckningar. Och Refused ska släppa ett nytt album. Jaha. Jag somnar bara jag tänker på det. Snarkar ljudligt. Men visst, jag tänker lyssna på det ändå. Mer då? Nja, jag vet inte. Däremot ser jag fram emot att gräva mig bakåt och upptäcka ny gammal musik som jag inte tidigare lyssnat på.
När det gällerspelningar har Skellefteå tinat en aning. Åtminstone en eller två gånger i månaden anordnas intressanta och värda arrangemang. Kul och trevligt. Däremot har jag tagit del av ett slags märkligt upprop på internet där en krets med så kallade hårdrockare gnäller och klagar över att det anordnas för lite spelningar i Skellefteå. Fast med extremt låg nivå på diskussionen, samt att ytterst få verkar intresserade av annat än att gnälla, kommer det knappast leda till någonting. Det finns dock hopp kan jag meddela. Det anordnas som sagt mer spelningar än någonsin. Vilket en del skulle upptäcka om de klev ur sin snäva hårdrocksbubbla och öppnade ögonen. Och om fler besöker spelningar betyder det i sin tur att det anordnas mer spelningar. Men, visst, jag förstår. Det är lättare att klaga på nätet än att faktiskt resa sig från soffan och delta aktivt.
Dennis Fahlgren